Idag är det exakt fem veckor sedan som min mamma gick bort, och dessa veckor har varit tunga att smälta på många vis.
Jag hade pratat en del om mormors sjukdom och döden med Felicia innan dödsdagen samt begravning och sådant efteråt. Felicia tog det ovanligt bra och tyckte att det var okej att vi pratade om det. Men till slut ville hon inte alls kännas vid ämnet, och jag slutade prata så ingående med henne om detta.
Hon har berättat för kompisar om mormor och att hon inte finns och vi har varit till minneslundet ett par gånger och det har känts okej. Men jag har hela tiden känt att det varit något som tyngt henne och funderat på om det varit något i skolan eller något annat, men hon har bara sagt att det inte varit något. Allt är bra i skolan, med kompisar osv. Har också frågat om det är något hemma som är jobbigt, utöver det vanliga med allt vad husbygge, familjeliv, komflikter och vardagspusslet heter.. Men nä inte heller det "nappade hon på".
Idag satt vi och skulle spela Fia med knuff och hon var allmänt sur och hade en attityd som var ovanligt "arrogant" vilket gjorde mig som normalt sett har stort tålamod, rätt så irriterad till slut och sa att hennes attityd inte var okej. Hon slängde då spelpjäserna så att det for över hela golvet och skrek och grinade.
Vid det laget så var jag inte så värst glad utan gjorde likadant med spelplanen som hon gjorde med spelpjäserna och hon är inte direkt van vid att mamma blir förbaskad och beter sig likadant och vart väl rätt paff över situationen. Hon skrek och gapade hysteriskt och någon minut senare fick jag ur henne vad det var som var fel. "Jag är ledsen för mormor...." och plötsligt så berättade hon att hon var så ledsen för att hon inte fick träffa mormor något mer och jag försökte stilla hennes oro om att både mormor och morfar ser oss och vakar över oss. Och att hon visst har en mormor och morfar som finns däruppe för henne men att vi inte kan se dem, men de kan se oss och följa oss. Vi pratade en stund. Vi pratade om de känslor som finns i magen som behöver komma ut för attt man skall må lite bättre. Hon sa att det kändes lite bättre men att hon fortfarande var lite ledsen. Eftermiddagen gick, och hon mådde bättre och det var så skönt att hon äntligen fått ur sig sin frustration som hon i veckor gått och burit på inom sig.
Jag hade pratat en del om mormors sjukdom och döden med Felicia innan dödsdagen samt begravning och sådant efteråt. Felicia tog det ovanligt bra och tyckte att det var okej att vi pratade om det. Men till slut ville hon inte alls kännas vid ämnet, och jag slutade prata så ingående med henne om detta.
Hon har berättat för kompisar om mormor och att hon inte finns och vi har varit till minneslundet ett par gånger och det har känts okej. Men jag har hela tiden känt att det varit något som tyngt henne och funderat på om det varit något i skolan eller något annat, men hon har bara sagt att det inte varit något. Allt är bra i skolan, med kompisar osv. Har också frågat om det är något hemma som är jobbigt, utöver det vanliga med allt vad husbygge, familjeliv, komflikter och vardagspusslet heter.. Men nä inte heller det "nappade hon på".
Idag satt vi och skulle spela Fia med knuff och hon var allmänt sur och hade en attityd som var ovanligt "arrogant" vilket gjorde mig som normalt sett har stort tålamod, rätt så irriterad till slut och sa att hennes attityd inte var okej. Hon slängde då spelpjäserna så att det for över hela golvet och skrek och grinade.
Vid det laget så var jag inte så värst glad utan gjorde likadant med spelplanen som hon gjorde med spelpjäserna och hon är inte direkt van vid att mamma blir förbaskad och beter sig likadant och vart väl rätt paff över situationen. Hon skrek och gapade hysteriskt och någon minut senare fick jag ur henne vad det var som var fel. "Jag är ledsen för mormor...." och plötsligt så berättade hon att hon var så ledsen för att hon inte fick träffa mormor något mer och jag försökte stilla hennes oro om att både mormor och morfar ser oss och vakar över oss. Och att hon visst har en mormor och morfar som finns däruppe för henne men att vi inte kan se dem, men de kan se oss och följa oss. Vi pratade en stund. Vi pratade om de känslor som finns i magen som behöver komma ut för attt man skall må lite bättre. Hon sa att det kändes lite bättre men att hon fortfarande var lite ledsen. Eftermiddagen gick, och hon mådde bättre och det var så skönt att hon äntligen fått ur sig sin frustration som hon i veckor gått och burit på inom sig.
