Att prata om döden med en 6,5 åring.... Hur gör man det enklast??

Som jag tidigare nämnt så åkte min mamma in akut på sjukhus och vart inlagd och när det var som mest kritiskt så svävade hon verkligen mellan liv och död. Vi trodde starkt på att hon skulle somna in väldigt snart. Nu har hon dock piggat på sig lite och mår lite bättre...

Men vi var alla inställda på att stunden strax skulle vara inne för henne att somna in för vi kände ju igen allting sedan vår pappa gick bort för 4,5 år sedan. Detta fick mig att förbereda mig på det värsta mentalt och tänka mera på döden.

Min dotter frågade mig en dag om mormor skulle dö, och jag svarade jag vet inte... Hon blev ledsen och vi började att prata lite om döden. Men att prata om döden med ett barn är så svårt.  Hur gör man det enklast? 

När jag själv var barn så såg min bild av döden väldigt mörk ut. Idag ser jag att den kan vara ljus, åtminstone försöker jag skapa en ljus bild när jag pratar med Felicia om det. Jag vill ju att hon skall få en så ljus bild av döden som möjligt och inte behöva bli rädd. Döden kan ju vara så skrämmande.

Felicias morfar gick bort när hon var knappt två år gammal och hon kommer knappt ihåg honom men undrar ibland hur han var. Hon har kort på honom och ett par saker i sin hylla som hon fått utav honom när han levde. Hon kom dock ihåg några sekvenser ca ett halvår efter hans död, från morfars tid tillsammans med henne, som jag faktiskt tycker är märkligt att hon överhuvudtaget minns då hon var så liten. Men rätt häftigt ändå.

Den ljusa bilden som jag försökt skapa av morfar för några år sen är att han finns uppe i himlen på ett vitt moln och där sitter han och tittar ner på oss. Han ser vad som händer i våra liv och han följer och vakar över oss. Jag förklarar för Felicia att han ser henne och han ler och gläds åt att se henne växa så det knakar. Detta gör henne glad, men är förundrad över varför vi inte kan se honom. Jag säger att han har lämnat jorden för att istället leva vidare i himlen där han slipper att vara sjuk och ha ont och han är där tillsammans med andra som också är avlidna. Han har det bra och har nya kompisar och däruppe finns även min gamla katt Snurran som han tyckte så mycket om. Felicia är rätt förtjust i Snurran trots att hon aldrig hann träffa henne. Hon älskar när jag berättar om denne kisse som jag hade i hela 18 år.

Vi åker ibland till minneslunden i Järna Felicia och jag, där morfar finns. Vi tänder ett gravljus och ställer vid en stor En, lite avsides från gravljusbänken där alla andra är... Morfar ville ibland vara lite för sig själv och denna plats vid Enen lite i skuggan stämmer väl in på honom. Ibland har hon med sig någon teckning eller något annat som hon vill ge till honom, och som vi lämnar där. Och gången efter som vi kommer dit så finns det oftast inte kvar på platsen och Felicia inser att morfar hämtat detta.

Jag minns när Felicia var 3-4 år och hon och jag en vårdag kom hem från en familjedag på Torekällberget. Hon hade fått en heliumgas-ballong i ett snöre. Väl hemma så råkade hon släppa snöret på ballongen och hon såg ballongen försvinna högt upp i luften till hennes förtvivlan. Då sa hennes pappa, ”men vet du Felicia, morfar fångar den och tar hand om den!” . Hennes ledsna min gick över till ett stort leende och hon insåg att det inte längre var någon fara med ballongen. Hon visste att han skulle ta väl hand om den. Detta pratar vi om än idag.

Nu när mormor ligger på sjukhus så vill jag inte att Felicia träffar henne. Mormor är så förändrad i sitt utseende och ser verkligen både väldigt gammal och rent av ”död” ut i sitt insjunkna och likbleka ansikte och jag vill att Felicia skall behålla den tidigare bilden av sin mormor där hon såg friskare ut. Samtidigt så vill jag ju att hon skall få träffa sin mormor igen. Tänk om hon dör och Felicia aldrig mer får träffa henne, gör jag rätt?? Det är så svårt, men jag tror att jag gör rätt. Jag tror hon kan påverkas negativt om hon får träffa henne i det tillståndet som hon nu befinner sig i, dvs i slutskedet av sitt liv. Nu har hon visserligen blivit lite piggare och fått tillbaka sin färg i ansiktet lite mer. Men jag vill inte att Felicia skall se henne så eländig... Men om mormor dör så tror jag ändå att Felicia förstår att det är bättre att mormor får komma till morfar och få vara tillsammans med honom igen!

Jag vet inte om detta är ett optimalt sätt att prata om och förhålla sig kring ämnet döden inför ett barn. Det är så svårt. För jag vet ju inte sjäv hur döden egentligen ser ut! Är det någon levande person som vet det? Gör jag rätt inför min dotter? Jag vet inte....