Jag tycker inte om sjukhus.. Har aldrig gjort. Som barn minns jag när vi besökte farmor på sjukhuset och senare låg hon på långvården i Strängnäs. Jag tyckte inte om miljön och ibland ville jag inte följa med mina föräldrar dit.
Jag själv har peppar peppar inte legat inne så mycket på sjukhus utan har mest upplevt ett par dagsoperationer där jag fått åka hem samma dag. Har legat på akuten några gånger men har endast fått ligga kvar på sjukhuset två gånger.
Min pappa har under så många gånger i sitt liv åkt ut och in och låg de sista månaderna i sitt liv på sjukhus innan han fick somna in. Sjukhus är så deprimerande och det får mig att må så mycket sämre efter ett besök där.
Min mamma åkte in med ambulans till akuten i måndags då hon hade tungt och svårt att andas. Det visade sig att hon har hjärtsvikt med vatten i lungorna som följd samt hjärtflimmer. Hon vart genast inlagd med intravenös medicinering. Hon mådde väl lite bättre då och dagen efter så var det stabilare.
Igår onsdag när min syster och bror var där så var hon riktigt illa däran, hon ville aldrig vakna, ingen fick liv i henne, hon var inte kontaktbar överhuvudtaget. Men hon andades och hjärtat slog svagt... Man sa att hjärtfrekvensen låg endast på 10-15% vilket är fruktansvärt lågt. Det var kritiskt och vi anade det värsta, och ställde oss frågan, kommer hon att klara sig? På em fick man kontakt med henne igen men hon ville inte öppna ögonen utan ville bara sova.
Vi fyra barn turas om att besöka och vaka över henne och idag har mina tre syskon varit där och mamma har både konverserat och öppnat ögonen, läget har varit något stabilare vilket ger en gnutta hopp. Men mamma var mest besvärad över att mina syskon var där, hon ville bara vara ifred och få sova.
På någon månad så har mamma blivit 10 år äldre helt plötsligt. Ser väldigt gammal ut med insjunket ansikte och ser blek och sjuk ut. Vi inser allihop att hon dessvärre inte kommer att bli bättre utan sämre och förmodligen rätt snart lämna oss... Tungt att känna att man håller på att mista sin andra förälder också. Som jag skrev vid ett tidigare tillfälle så tror man (jag) ju att de skall finnas till längre i livet... Men det är bara att inse att det inte är så... Vi kan bara vänta och se på... Och vara nära henne och vara till för varandra! Det kan gå fort, det kan ta tid. Detta är livets gång och vi kommer alla att gå den vägen!
Ta hand om varandra! Ni vet inte hur länge ni har varann! Kram på er
Jag själv har peppar peppar inte legat inne så mycket på sjukhus utan har mest upplevt ett par dagsoperationer där jag fått åka hem samma dag. Har legat på akuten några gånger men har endast fått ligga kvar på sjukhuset två gånger.
Min pappa har under så många gånger i sitt liv åkt ut och in och låg de sista månaderna i sitt liv på sjukhus innan han fick somna in. Sjukhus är så deprimerande och det får mig att må så mycket sämre efter ett besök där.
Min mamma åkte in med ambulans till akuten i måndags då hon hade tungt och svårt att andas. Det visade sig att hon har hjärtsvikt med vatten i lungorna som följd samt hjärtflimmer. Hon vart genast inlagd med intravenös medicinering. Hon mådde väl lite bättre då och dagen efter så var det stabilare.
Igår onsdag när min syster och bror var där så var hon riktigt illa däran, hon ville aldrig vakna, ingen fick liv i henne, hon var inte kontaktbar överhuvudtaget. Men hon andades och hjärtat slog svagt... Man sa att hjärtfrekvensen låg endast på 10-15% vilket är fruktansvärt lågt. Det var kritiskt och vi anade det värsta, och ställde oss frågan, kommer hon att klara sig? På em fick man kontakt med henne igen men hon ville inte öppna ögonen utan ville bara sova.
Vi fyra barn turas om att besöka och vaka över henne och idag har mina tre syskon varit där och mamma har både konverserat och öppnat ögonen, läget har varit något stabilare vilket ger en gnutta hopp. Men mamma var mest besvärad över att mina syskon var där, hon ville bara vara ifred och få sova.
På någon månad så har mamma blivit 10 år äldre helt plötsligt. Ser väldigt gammal ut med insjunket ansikte och ser blek och sjuk ut. Vi inser allihop att hon dessvärre inte kommer att bli bättre utan sämre och förmodligen rätt snart lämna oss... Tungt att känna att man håller på att mista sin andra förälder också. Som jag skrev vid ett tidigare tillfälle så tror man (jag) ju att de skall finnas till längre i livet... Men det är bara att inse att det inte är så... Vi kan bara vänta och se på... Och vara nära henne och vara till för varandra! Det kan gå fort, det kan ta tid. Detta är livets gång och vi kommer alla att gå den vägen!
Ta hand om varandra! Ni vet inte hur länge ni har varann! Kram på er
*kram Helen* /Vivi
SvaraRaderaTack Vivi, det behöver jag! Kram tillbaks
SvaraRadera