Äntligen loss!

I veckor, till och med månader har dottern gått och vickat på sina tänder och känt efter om det inte är någon tand som sitter lös. En tand har dock varit lite lite lös och hon har väntat och väntat på att den skall bli så lös att den till slut trillar  ut. Idag hände det! Imorse var den så lös att den nästan släppte, men ville inte riktigt, men hon ville ha en liten fryspåse med sig till fritids utifall att den skulle lossna under dagen när hon var där. När jag hämtade henne i eftermiddags så var hon så lycklig över att den lossnat och var mäkta stolt över sin glugg. Och tanden hade hon lagt i fryspåsen och "låst" in i sin väska. Nu tanden i säkert förvar och den skall sparas minsann. Länge!

Livet på en räkmacka

Ikväll var min familj och mina svärföräldrar på Vindhammar i Nykvarn och åt räkmacka. Den finns i tre storlekar och två utav oss tog den stora och den är..... stor.. Vi andra tog den minsta storleken vilket räckte mycket väl för proppmätta vart vi. Jättegod smak på räkor och allting, det var fint dekorerat med olika frukter vilket gjorde hela tallriken jättefräsch. Om man skall klaga på något så var det lite för mycket majonäs dock, annars smakade den helt underbart! Kan varmt rekommendera att åka dit och provsmaka!

Jättegott!

Riktig vänskap

När jag var ung så skulle jag alltid vara en person som ville alla så väl jämt. Jag ville att alla skulle ha det bra runtomkring och jag ställde alltid alltid upp när någon behövde hjälp, oavsett när det var. Till och med om jag redan hade andra planer så anpassade jag mig alltid efter andra. Ibland utnyttjades det av mina "vänner" för det var bekvämt att jag alltid ställde upp i vått och torrt. Dum som jag var, så lät jag mig luras hela tiden för jag ville ju vara deras vän och jag ville vara snäll. Till slut insåg jag att jag kanske inte skulle vara så himla snäll och hjälpsam jämt då jag kände mig så himla utnyttjad och lurad. Men vem lurade vem egentligen? Jag lurade mig själv att tro att de där vännerna var mina riktiga vänner.

Det har kommit och gått s.k vänner i mitt dryga 40 åriga liv som jag i takt med ålder och erfarenhet lärt mig att genomskåda. Ibland väldigt snabbt, ibland har det tagit längre tid. Nitar har jag gått på och sårad har jag blivit, men jag har också fått ovärderliga vänner för livet som jag är väldigt rädd om.
Jag är glad att jag lärt mig sålla bland "vänner" genom åren, då jag ibland har upptäckt att det inte handlar om egentlig vänskap att vilja umgås eller ha kontakt med mig. Det har ibland varit av helt andra skäl har det visat sig. Jag är bra på att "känner av" människor och känner jag minsta tvekan av att tex anförtro mig åt någon viss person så har det oftast visat sig att jag har haft rätt i min tvekan. De som man ibland har trott att man kan säga vad som helst till, har helt plötsligt snackat skit bakom ryggen och som till och med har blivit "en story som tål att berättas igen" :-) . Jag är så glad att jag har förmågan att kunna se detta och också kunna hantera det inom mig på ett bra sätt utan att jag känner mig knäckt.

Jag har ändå haft turen att få ha ganska många vänner. Några är gamla barndoms/ungdomsvänner och några är nyare och någon är ganska nyfunnen. Även om vi inte hörs varje dag, varje vecka eller ens varje månad så vet jag att ni finns där. Och jag vet också att jag kan anförtro mig åt er när jag vill, utan att någonsin behöva vara orolig för att ni går bakom ryggen på mig.

Det känns så otroligt skönt att ha blivit så "gammal" och rik på livserfarenheter och lärt sig att uppskatta det som är så viktigt i livet. Vänskap är den bästa relationen! Och även med den man lever ihop med.

Ni vet vilka ni är! Tack för att ni finns!
Kram på er!

Älskade pappa! Grattis på födelsedagen!

Jag bestämde mig för snart fyra års sedan när du lämnade oss. Jag tänker leva mitt liv precis så som jag vill och känner för. Ingen kan tala om för mig hur jag skall eller bör leva, för det bestämmer bara jag. Jag vill leva ett rikt och gott liv på mitt vis och sedan önskar jag få dö smidigt och smärtfritt när det är dags.
Det sistnämnda fick du aldrig göra...

Idag skulle du ha fyllt år. Grattis pappa! För fyra år sedan firade vi din högtidsdag. Vi firade dig med champagne och en massa gott att äta. Du var glad och lugn. Du var lycklig över att vi alla var där, du och mamma, och dina fyra barn med familjer.

Du hade under väldigt många år levt med hjärtfel. Och du hade dessutom fått en massa följdsjukdomar genom åren och fick mycket andra problem i kroppen.

Dagen efter din högtidsdag, dagen då du åkte in på Karolinska för att någon dag senare opereras, den dagen minns jag väl. Du hade så ont i dina ben som var så inflammerade och nu skulle du få operera det ena benet.
Du blev kvar på sjukhuset och jag minns när jag var och hälsade på dig några dagar efter operationen, du satt på sängkanten i ditt rum när jag kom och önskade mig välkommen :-). Du ställde dig upp och kunde gå med hjälp av en rullator. Vi gick till allrummet för att ta en fika. Då släppte du rullatorn och gick fram till kaffetermosen och hällde upp kaffe till oss båda. Du hade repat dig bra efter operationen och du såg riktigt pigg, glad och levande ut igen, sådan hade jag inte sett dig på så länge. Det hyste hopp!

Tyvärr dröjde det inte länge förrän du blev dålig igen och fick operera benet på nytt. Du fick gå igenom ett par till benoperationer på kortare tid. När ett blodkärl sprack sönder i ditt ben och läkarna meddelade att det var väldigt kritiskt och sa att de inte visste om ditt hjärta skulle klara ytterligare en operation eller ej, då var det oerhört jobbigt för oss alla. Ditt ben var nu också så illa inflammerat och vi fick information om att du fått sjukhus-sjukan, en massa sjukhusbakterier i benet, och under sista operationen så var de tvungna att amputera ditt ben.

Jag och dina två äldsta barn var hos dig när du vaknade. Benet var borta och du insåg det efter en stund. Det var en otäck situation för oss alla, men framför allt för dig som hela tiden vägrat att ta bort det, då kunde de lika gärna låta dig dö sa du. Men de kunde de ju inte göra...

De kommande fem dagar fick du ligga på en isoleringsavdelning för att inte få i dig fler otäcka sjukhusbakterier. Du mådde inte alls bra, du hade fullt med slangar på dig och du hade ont. Du hade tappat livsgnistan. Vi barn vakade över dig om vartannat på sjukhuset, och du bad oss till slut att hjälpa dig att dö! Du ville verkligen inte leva längre och du ryckte envist gång på gång bort slangarna som höll dig vid liv för att du ville göra slut på det hela. Du fick smärtstillande som lindrade smärtorna men du mådde dåligt av dom också.
I det här läget var jag verkligen för dödshjälp. Det fanns ju inget som du kunde komma tillbaka till i livet då din kropp hade sagt ifrån och varför skulle läkarna och vi låta dig få lida med smärtorna i några dagar till då du bara blev sämre och sämre? Du hade så ont, och du var borta stundsvis pga utav de starka medicinerna och du bara låg och led. Du kunde aldrig mer bli bättre! Men vi kunde inget göra mer än att se på och bara vara där hos dig....

Till slut så insåg läkarna att det inte blev bättre utan värdena vart bara sämre och sämre och din puls blev svagare och svagare. Till slut tog dom bort alla slangar utom den smärtstillande. Då blev du lugn och harmonisk. Din äldsta dotter och svärson var hos dig och din äldste son och svärdotter var på väg till dig. Jag var hemma hos mamma och tog hand om henne och din yngste son var också på väg dit.

Det tog ungefär en timme efter att de tagit bort slangarna tills du tog dina sista andetag. Du fick äntligen slut på lidandet och du fick lugn och ro. Du slapp nu smärtorna som plågat dig under så många år och det var en befrielse för oss alla att veta det. Du fick efter två månader på sjukhus äntligen komma till ett nytt, smärtfritt och fridfullt hem där jag är övertygad om att du har det riktigt bra. Vi ses där en dag! Jag sa det nästan aldrig till dig men jag älskar dig pappa! Jag saknar dig!

Din yngsta dotter

Kommentera bloggen

Om man vill kommentera mina inlägg så verkar det nu fungera, i allafall funkar det när man väljer Anonymt. Tror att det skall fungera med de andra valen också.

RECEPT Soppa med kantareller

Lägger till ytterligare ett gott recept eftersom det är kantarelltider!

SOPPA MED KANTARELLER

4 portioner

3 dl färska rensade kantareller
1 st schalottenlok
2 msk smör
2 smk vetemjöl
6 dl hönsbuljong (helst fond, men funkar också med 1 tärning)
4 dl mjölk
1 dl vispgrädde (jag tar gärna lite mer grädde och mindre mjölk för smakens skull)
1/2 tsk salt, 1 krm svartpeppar
Hackad persilja

Skär svampen och löken i mindre bitar (hacka).
Fräs svamp och lök i smör i en kastrull.
Pudra mjölet över blandningen.
Späd med buljong.
Låt koka i 10 minuter.
Tillsätt mjölk och grädde
Låt allt bli varmt och smaksätt med salt och peppar.
Garnera med hackad persilja.

Supergo soppa!
Min dotter älskar denna soppa och har haft den med sig i Mulle-skogen när det varit lite kyligt ute.

Recept till tex kräftorna

SÄVARGÅRDSMÖR (jag själv kallar det för Västerbottensmör)

Ställ fram ett 500 grams smörpaket (skall ej vara margarin utan riktigt smör för bästa smaken) och låt stå i rumstemperatur en stund så det blir lättare att vispa.
Vispa upp smör till en pösig konsistens. Rör i rikligt minst 1/3 (jag tar 2/3 för starkare smak) med finriven Västerbottenost. Serveras som pålägg till hembakat sprödgräddat tunndbröd utan kryddor. Endast smaksatt med salt. Kungligt gott!!

Jag brukar göra detta smör någon eller ett par dagar innan jag skall använda det. Passar utmärkt med hårt tunnbröd till tex kräftskivan eller till andra skaldjur. Fungerar också utmärkt till midsommar till sill, potatis och nubbe.

Sommarsemester - borta i 11 dagar! Dagbok..

Det hör inte till vanligheterna att hela vår familj (inkl släkt) semestrar tillsammans allihop, men under sommarsemestern så var vi 10 stycken utav 11 som semestrade tillsammans.
Och det vart ett riktigt äventyr!

I slutet av juli så åkte vi först till mina svärföräldrar i Dalarna och var där i ett par dagar, sedan åkte jag, sambon, dottern, yngste sonen (den äldste fick tyvärr ej semester då), mina svärföräldrar med hund, svåger, svägerska och deras två barn först till Lauvöya som ligger vid norska kusten ungefär 17 mil ifrån Trondheim och träffade svägerskans syster och man. Där sov vi första natten. Sedan dagen efter åkte vi med hyrd båt ut till en ö i norska havet, till Asen Fyr och skulle bo där i fyra nätter. Första dagen gick åt till att bara "landa" och packa upp och fixa och dona. Mulet och blåst, men killarna provade på att fiska lite.

Fyren var gammal och inredningen var väl från 60-talet skulle jag tro. Det fanns ingen dusch och det fanns bara utedass. Men utsikten var gudomlig och jag var förvånad över att det var så himla grönt på hela ön mitt ute i havet.

Andra dagen, då tog vi det bara lugnt. Vi gjorde inte så mycket, jag och dottern kollade på dvd-film, det var gråväder ute. Några gick ner till klipporna och fiskade, några andra vilade och läste bok. Det var så underbart att bara va. Fanns ingen TV, fanns inget speciellt att göra egentligen, ändå gick dagen jättefort..

Tredje dagen, då åkte jag, sambon, dotter, sonen och svärfar ut med båten och fiskade på fm. Det var mulet men uppehåll. Vi fick ett par firrar som vi tog hem till fyren. Vi fick besök utav svägerskans föräldrar, syster och svåger som kom med fika till oss. De hade med sig jordgubbar, stora blåbär, Lefse (dubbla mjuka tunnbröd med smör, socker och kanel mellan) samt wienerbröd, Supergott efter en tur på sjön. Resten av dagen tog vi det bara lugnt på ön, fiskade lite till, promenerade och utforskade ön. Vi såg delfiner 20 meter ifrån klipporna. Jättehäftigt! Tyvärr var de för snabba för att jag skulle få med dem på bild.

På kvällen så var vi några stycken nere vid bryggan/hamnen. Det var så vackert och vindstilla nere vid hamnen så det var bara ljuvligt att sitta och titta ut över viken. Men så fångade vi krabbor därnere som vi sedan kokade.

Dag 4
Vaknade och insåg att idag behövdes något annat än en raggardusch... Vi var flera som insåg det, men det var inte så lockande badväder då det var gråkallt och regnade. Men vi gick ner till ett ställe där det var högvatten inne i en liten vik, jag hade termometer med mig. Hmm, innan vi ens gick i så frös vi av den kyliga luften. Men det var bara att bestämma sig och tvåla/schamponera in kropp och huvud både på mig och dottern och hoppa i. IIIIiiiiiiiiiii vad kallt!!! Temperaturen vart uppmätt till 13 grader!! Ooo vad kallt! Men det var skönt när man fick komma in i fyren igen och burra in sig i filtar.

Idag tog svägerskan med familj och svärmor båten ute och fiskade. Och kom tillbaka med ca 50 stycken firrar. Herregud vad fisk!

Det var bara att sätta igång och filéea allting. Det var mycket Sej, några Makrillar och någon röd Kungsfisk. Jättekul!

På em så stack vi, nästa gäng ut en sväng och provade fiskelyckan ungefär på samma ställe som de andra hade varit. Vi lyckades alla få lite fisk, gladast var nog dottern snart 6 år som fick ett antal Sejjar på sitt lilla kastspö!

Denna kväll var det solnedgång och så himla vackert! Spegelblankt på havet, alldeles tyst, fiskar som hoppade, fiskmåsar som flög över oss, och vi såg faktiskt någonting som liknade säl framför båten. På norska så heter det visst kubb. Vi hade ju tidigare sett delfiner för ett par dagar sedan så det var riktigt äventyrligt att få uppleva detta. Vi kom tillbaka till fyren igen rätt sent och det började bli riktigt mörkt. Men innan vi gick och lade oss så vi satte oss utanför fyren och tog varsin öl och bara njöt av kvällen som varit! Jag somnade lycklig den kvällen!

Dag 5
Sista dagen på fyren. Veckan hade gått så fort och vi hade fått uppleva mycket kul och se sådant som man aldrig kommer i närheten utav annars. Men vart hade tiden tagit vägen egentligen? Vi gjorde ju inte så mycket mer än att fiska? Helt otroligt... 

Vi vart hämtade med båt och det var ordentlig sjögång. Vi övernattade i Lauvöya på fastlandet igen en natt för att sedan åka vidare till Trondheim och sedan mot Trollstigen i Norge. Vi satt många timmar i bilen och till slut kom vi till Trollstigen Resort och hyrde stuga där då det var så dimmigt över Trollstigens höjder. Mäktiga berg och dalar är det i Norge. Sååå vackert!

Vi fortsatte färden dagen efter och åkte genom ett dimmigt Trollstigen tyvärr. Det vi såg var väldigt snirklig serpentinväg och stup nedanför oss, oändligt många vattenfall. Vi såg en del av utsikten genom dimman och sedan när vi kom upp till souvenier-butikerna så sken solen och det var bara lättare dimma. Vi köpte en liten nalle som dottern ville ha och en "skaka-snö-kula" med vikingaskepp i. 

Sen for vi vidare upp på fjället. Oh vad vacker det var med höga berg, djupa dalar, snö på topparna, skifferstenar från bergen, bäckarna med det rena fjällvattnet, vattenfallen, fåren och korna som gick lösa längs vägkanten och inte brydde sig ett dugg om trafiken. Solen strålade och vi stannade ett antal gånger för en bensträckare och passade på att fotografera.

Dagen bestod av att sitta i bilen hela dagen. Vi åkte mot Valldal, sen färja över til Eisdal vidare mot Geiringer. Den sistnämda vägen var serpentinväg och var verkligen både hög och låg med otroligt vacker "utlands-vy" med blågrönt vatten och smala vägar med supertvära kurvor. Solen sken, vi var 1000 meter över havet och högre än molnen. Vi fortsatte ut på en större väg och vi körde hela dagen tills vi till slut kom till Elverum Camping. Där hyrde vi en stuga och dagen efter åkte vi in till Sverige och sedan "hem" till Dalarna. Där sov vi en natt och sen åkte vi hem efter frukost. Efter att ha legat i sovsäck och sängar som man inte är van vid så är det riktigt skönt att komma hem och sova i sin egna säng efter 11 dagar borta!

”Hem ljuva hem!” och ”Borta bra men hemma bäst!” är ordspråk som stämmer så himla bra!

Har plågat mig igen....

Tidigt imorse var jag och träffade min sjukgymnast från Tallhöjden på Friskis & Svettis. Vi gick igenom mina övningar på styrketräningsmaskinerna som jag har kört under några månader nu, och följde upp vad som behöver kompletteras. Känner själv att jag behöver fler ryggövningar, så hon visade 4 effektiva övningar på gymbollen som jag skall köra vidare med. Nu var det sista gången som jag träffade henne och nu skall jag köra helt på egen hand, vilket jag i och för sig har gjort ändå ett tag. Men nu får jag klara mig utan den kompletterande massagen på Tallhöjden, och vi får väl se hur det går. Känner jag min kropp rätt så behöver jag nog sådan behandling framåt hösten/vintern igen, men vi hoppas på att jag slipper och kan klara mig bra utan det.

När jag kommer till Friskis så börjar jag alltid med en snabb promenad i 10 min på löpbandet. Sen går jag på maskinerna för armar, ben, rygg och mage. Kör ca 12 olika maskiner + gymboll. Ibland kör jag den rena rodd-maskinen också när jag har orken i kroppen. Men att träna styrketräning är plågsamt för min Fibro.-kropp. Ännu värre är det när jag skall tänja ut kroppen när jag stretchar efteråt. Det gör så jävulsk ont varje gång och det är en pina att ta sig genom de 10 minutrarna, men det är ett måste om jag överhuvudtaget skall kunna gå dagen efter.

Belöningen efter träningen är att kroppen känns mycket lättare och smidigare och jag orkar mera och får mera energi och känner kraft i händer och ben. Ljuvlig känsla när man har kronisk ledvärk och sedan märker jag att jag faktiskt får lite småmuskler här och där... :-) vilket är kul! Jag tänker inte bli någon bodybuilder men att se resultatet i spegeln och på vågen känns riktigt roligt! Sedan i mars har vikten minskat 6 kg och midjemåttet 9 cm. Och mindre skall det bli! MEN framförallt så mååår jag mycket bättre i kropp och knopp!

Ikväll efter middagen så kompletterar jag nog tränandet med en promenad tror jag!

Gud vad det är skönt att få må bra!

Adrenalinkick på hög nivå!

Det här gjorde jag för ett par år sedan, hoppade tandemhopp! Jag är lite galen och gillar äventyr och att prova på nya saker. Oftast räcker det med att jag provat något en gång och sen vill jag prova på något annat. Men i detta fall så fick jag en sån kick och kände att "det här vill jag göra igen någon gång"! Hoppa från 4000 meters höjd, fritt fall ca 2000 meter i runt 90 km/h och sen sväva resterande 2000 meter och njuta av höjden, vyerna och utsikten över havet, marken, orten. Får se om jag kommer upp igen. Det har gått ett par år nu och det går säkert ett par till, men hoppa igen vill jag!

Hänger i bröstet på Stålmannen!

Min kära familj

Familjen har alltid för mig varit väldigt viktig. I unga år bestämde jag mig för att ha en lagom stor familj när jag blev stor. Jag kommer ju från en stor familj där vi är fyra syskon i olika årskullar och jag var inte mer än sex år gammal då familjen utökades genom att min äldsta storebror blev pappa för första gången. Idag är vi rätt så många med alla syskon med respektive och barn och barnbarn.

Jag själv fick två underbara bonuskillar på köpet när jag träffade min nuvarande sambo för ett antal år sedan. Jag fick själv barn rätt sent i livet av olika anledningar och för mig är det viktigt att vi i min familj håller ihop, vilket inte alltid är så lätt. Grabbarna är vuxna idag och lever sitt liv, de har också en annan mamma som de alltid har pendlat till från oss.

För mig har det alltid varit ett stort personligt misslyckande när jag haft ett förhållande som spruckit och sedan jag själv fick barn så blev det ännu viktigare att hålla ihop vår familj. Vi arbetar otroligt mycket jag och min sambo med våra företag och vi har ständigt stora projekt på gång som vi går in för och vi hinner inte alltid ta hand om varandra vilket ibland ger mycket slitningar i förhållandet. Handduken har kastats in ett antal gånger... Men jag vägrar att ge upp! Våra projekt kommer förr eller senare att slutföras och jag är helt säker på att vi kommer att greja detta. Jag är envis som synden, och en stor realist och ser inte att problemen inte går att lösa, för det allra mesta i livet går att lösa bara man samarbetar och som för oss, mot samma mål!

Jag kan inte tänka mig ett annat liv än det som jag har idag. Trots motgångar ibland, så skulle jag aldrig vilja byta ut det liv jag lever. Visst kunde det var roligare om det gick lite smidigare ibland, men jag har fått kämpa hårt i mitt liv för att komma dit jag är idag.

Jag är glad att jag har upplevt saker i mitt liv som både är glada, tråkiga, smärtsamma, tokiga, skämmiga, jobbiga, lätta osv för det har gjort mig till den jag är idag. Jag är den jag är vare sig man tycker om mig eller ej. Alla vill inte lära känna mig och vara min vän och jag vill inte heller lära känna alla och bli deras vän. Jag väljer oftast mina bekantskaper och vänner "med omsorg" om man nu kan säga så. Jag väljer vilka jag vill dela med mig saker med och vissa kommer aldrig att få komma mig helt nära.

Min gamla ryggsäck hänger kvar hela tiden men töms vartefter jag "lever". Utav genomlevda livserfarenheter och upplevelser så blir motgångarna lättare att handskas med med åren, ju äldre man blir.

Jag är lycklig över att ha min familj, jag tror dock aldrig att de kan förstå hur mycket det betyder för mig att ha dom!

Jag försöker ta vara på dagen och försöker lösa eventuella hinder och problem vartefter dom kommer. Livet är för kort för att oroa sig för mycket!

Lev väl mina vänner!

Jag har en ny äskling!!

Denna systemkamera köpte jag innan semestern och jag är helt såld! Jag har alltid tyckt om att fotografera och har alltid önskat mig en riktig kamera som jag kan fota med vid alla möjliga tillfällen. Och denna kamera Nikon D3100 är jag såå nöjd med! Semestern vart räddad och jag kan återuppleva det som jag upplevde från vår 11 dagars semester nyligen. Kameran kostade drygt 4700 kronor och är värd varanda krona!

Surt sa räven.....

En vacker och solig sommardag för några veckor sedan, mitt i den värsta semestern, vid lunchtid på en fullparkerad stor och populär parkering mitt i stan. Där stod jag parkerad under ett tandläkarbesök. Efter besöket sätter jag mig i min bil, backar ut från parkeringsrutan, kör mot utfarten av parkeringen, passerar ett 15-tal människor som går över parkering kors och tvärs mellan bilarna, några står vid p-automaten. Precis då jag passerar dessa människor vid p-automaten, DÅ backar en bil ut från sin parkeringsruta rätt in i sidan på min bil... Ohh, vad surt!! Och så onödigt! Suck, det var bara att ställa sig och börja skriva papper till försäkringsbolaget... Jag och mannen som backade in i min bil hade delade meningar om vems felet var. Som tur var stod ett sällskap på 7 personer och iakttog hela händelseförloppet och ställde upp som vittnen och hävdade att mannen körde rätt ut och rätt in i min bil. Vilken tur att jag hade dessa vittnen för försäkringsbolaget gav mannen skulden, vilket också var helt rätt. Men surt som sagt att få en bucklig bil. Men men, så länge det är plåt som kan repareras och inga personskador sker så får man vara väldigt glad! Tack gode gud att det finns försäkringsbolag!

Undrar om det blir något mer??

Det är inte ofta som vi får tillfälle att åka motorcykel. Och eftersom jag ännu inte hunnit med att ta MC-kort pga tidsbrist och andra prioriteringar så övningskör jag, vilket leder till att sambon måste vara med när jag kör och då krävs det en viss planering för att ge sig ut på en tur. Bla så behöver vi barnvakt till våran snart sex-åriga tjej. Men en tur i år har det blivit, till besiktningen i Strängnäs och det var riktigt kul att sätta sig på mc-sadeln igen. Jag har ju övat balans och teknik osv på egen hand på EU-moppen så det kändes som att jag inte gjort annat än att ha åkt MC under en tid. Den lilla hojjen är svärfars och är en gammal Yamaha 250 från 1981 och har inte gått så långt. Den går jättebra för att vara så gammal. Den stora har gått längre än den lilla och är en Yamaha XVS 1100 Dragstar från 2002 och går som attan. På den har vi åkt på semester några gånger, bland till Hoj-dagarna i Västervik i några år och även upp till Dalarna.

Det är en speciell frihetskänsla att sitta på hojjen och bara känna naturens dofter, känna vinddraget och få fara fram helt solo. Det är bara motorcykeln och jag!

Undrar om vi hinner med någon mer tur i år?? Någon dag skall vi försöka, men vi får väl se om det slutar med att vi annars får ställa in den för vintern och ta fram den först i vår istället.

De underbara gula varelserna i skogen!

När jag jobbade hemifrån igår och gick till brevlådan för att hämta posten på eftermiddagen, då såg jag något i ögonvrån som lyste alldeles gult. Jag var tvungen att gå lite närmare och konstaterade att det verkligen var gula kantareller som jag såg. Jag böjde mig ner och började plocka dom, då såg jag ännu fler gula kantareller. Jag plockade på mig dessa och jag upptäckte bara fler och fler utav dessa dessa underbara gula varelser. Till slut var jag tvungen att hejda mig eftersom jag faktiskt jobbade och inte heller hade någon svampkorg med mig, MEN av någon anledning så hade jag en 3 liters fryspåse med mig i jackfickan, så det vart ungefär 2,5 liter kantareller ihopplockat på en kvart som jag gladeligen bar upp till altanen. Det allra tråkigaste med att plocka svamp är dock att sätta sig och rensa dessa, så det sköt jag genast upp till kvällen efter, dvs till ikväll. Men nu är de rensade och förvällda och skall in i frysen!

Börja Blogga?? Det är något nytt för mig!

Det här med att "skriva av sig" har alltid varit ett effektivt sätt för mig att få ur mig sådant som ibland legat och gnagit eller sådant som jag funderar på eller vill förmedla. Jag har nog alltid haft ett behov av att få uttrycka mig i skrift, så egentligen borde jag nog ha påbörjat den där boken som jag för länge länge sedan sagt att jag skall skriva någongång i livet. Men de sista åren så har jag varit väldigt dålig på att prioritera det här med skrivandet. Förr skrev jag i den hederliga gamla dagboken, i en sådan där fin liten bok som jag gömde och som ingen fick läsa i. Dessa gamla dagböcker som jag skrev som liten och i senare tonåren och när vuxenlivet började, dessa har jag faktiskt slängt.... För när jag var i 20-årsåldern så ville jag inte att någon skulle läsa om vad jag tyckt, tänkt och känt under uppväxten.. Tonåren var en känslig period och idag kan jag väl känna att det kanske var onödigt att slänga dom.. idag hade jag kanske tyckt att det var lite kul att få läsa dom igen.

Men det här med bloggandet på nätet är ju också ett sätt att uttrycka sina känslor, tankar och funderingar, vilket fler och fler av mina vänner har insett långt före mig. Skillnaden med att blogga på nätet istället för att skriva för hand i en dagbok är ju att det blir mera offentligt, men idag är jag inte lika osäker som jag var när jag var ung, nu är jag mitt i livet och med ett antal år i livserfarenhet, och jag är säkrare och tryggare i mig själv så idag törs jag stå för vad jag tycker, tänker och känner. Men vi får väl se hur mycket och hur aktivt jag känner att mitt behov är med att blogga!

Jag skall iallafall ge det ett försök!