Jag bestämde mig för snart fyra års sedan när du lämnade oss. Jag tänker leva mitt liv precis så som jag vill och känner för. Ingen kan tala om för mig hur jag skall eller bör leva, för det bestämmer bara jag. Jag vill leva ett rikt och gott liv på mitt vis och sedan önskar jag få dö smidigt och smärtfritt när det är dags.
Det sistnämnda fick du aldrig göra...
Idag skulle du ha fyllt år. Grattis pappa! För fyra år sedan firade vi din högtidsdag. Vi firade dig med champagne och en massa gott att äta. Du var glad och lugn. Du var lycklig över att vi alla var där, du och mamma, och dina fyra barn med familjer.
Du hade under väldigt många år levt med hjärtfel. Och du hade dessutom fått en massa följdsjukdomar genom åren och fick mycket andra problem i kroppen.
Dagen efter din högtidsdag, dagen då du åkte in på Karolinska för att någon dag senare opereras, den dagen minns jag väl. Du hade så ont i dina ben som var så inflammerade och nu skulle du få operera det ena benet.
Du blev kvar på sjukhuset och jag minns när jag var och hälsade på dig några dagar efter operationen, du satt på sängkanten i ditt rum när jag kom och önskade mig välkommen :-). Du ställde dig upp och kunde gå med hjälp av en rullator. Vi gick till allrummet för att ta en fika. Då släppte du rullatorn och gick fram till kaffetermosen och hällde upp kaffe till oss båda. Du hade repat dig bra efter operationen och du såg riktigt pigg, glad och levande ut igen, sådan hade jag inte sett dig på så länge. Det hyste hopp!
Tyvärr dröjde det inte länge förrän du blev dålig igen och fick operera benet på nytt. Du fick gå igenom ett par till benoperationer på kortare tid. När ett blodkärl sprack sönder i ditt ben och läkarna meddelade att det var väldigt kritiskt och sa att de inte visste om ditt hjärta skulle klara ytterligare en operation eller ej, då var det oerhört jobbigt för oss alla. Ditt ben var nu också så illa inflammerat och vi fick information om att du fått sjukhus-sjukan, en massa sjukhusbakterier i benet, och under sista operationen så var de tvungna att amputera ditt ben.
Jag och dina två äldsta barn var hos dig när du vaknade. Benet var borta och du insåg det efter en stund. Det var en otäck situation för oss alla, men framför allt för dig som hela tiden vägrat att ta bort det, då kunde de lika gärna låta dig dö sa du. Men de kunde de ju inte göra...
De kommande fem dagar fick du ligga på en isoleringsavdelning för att inte få i dig fler otäcka sjukhusbakterier. Du mådde inte alls bra, du hade fullt med slangar på dig och du hade ont. Du hade tappat livsgnistan. Vi barn vakade över dig om vartannat på sjukhuset, och du bad oss till slut att hjälpa dig att dö! Du ville verkligen inte leva längre och du ryckte envist gång på gång bort slangarna som höll dig vid liv för att du ville göra slut på det hela. Du fick smärtstillande som lindrade smärtorna men du mådde dåligt av dom också.
I det här läget var jag verkligen för dödshjälp. Det fanns ju inget som du kunde komma tillbaka till i livet då din kropp hade sagt ifrån och varför skulle läkarna och vi låta dig få lida med smärtorna i några dagar till då du bara blev sämre och sämre? Du hade så ont, och du var borta stundsvis pga utav de starka medicinerna och du bara låg och led. Du kunde aldrig mer bli bättre! Men vi kunde inget göra mer än att se på och bara vara där hos dig....
Till slut så insåg läkarna att det inte blev bättre utan värdena vart bara sämre och sämre och din puls blev svagare och svagare. Till slut tog dom bort alla slangar utom den smärtstillande. Då blev du lugn och harmonisk. Din äldsta dotter och svärson var hos dig och din äldste son och svärdotter var på väg till dig. Jag var hemma hos mamma och tog hand om henne och din yngste son var också på väg dit.
Det tog ungefär en timme efter att de tagit bort slangarna tills du tog dina sista andetag. Du fick äntligen slut på lidandet och du fick lugn och ro. Du slapp nu smärtorna som plågat dig under så många år och det var en befrielse för oss alla att veta det. Du fick efter två månader på sjukhus äntligen komma till ett nytt, smärtfritt och fridfullt hem där jag är övertygad om att du har det riktigt bra. Vi ses där en dag! Jag sa det nästan aldrig till dig men jag älskar dig pappa! Jag saknar dig!
Din yngsta dotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar