När jag var ung så skulle jag alltid vara en person som ville alla så väl jämt. Jag ville att alla skulle ha det bra runtomkring och jag ställde alltid alltid upp när någon behövde hjälp, oavsett när det var. Till och med om jag redan hade andra planer så anpassade jag mig alltid efter andra. Ibland utnyttjades det av mina "vänner" för det var bekvämt att jag alltid ställde upp i vått och torrt. Dum som jag var, så lät jag mig luras hela tiden för jag ville ju vara deras vän och jag ville vara snäll. Till slut insåg jag att jag kanske inte skulle vara så himla snäll och hjälpsam jämt då jag kände mig så himla utnyttjad och lurad. Men vem lurade vem egentligen? Jag lurade mig själv att tro att de där vännerna var mina riktiga vänner.
Det har kommit och gått s.k vänner i mitt dryga 40 åriga liv som jag i takt med ålder och erfarenhet lärt mig att genomskåda. Ibland väldigt snabbt, ibland har det tagit längre tid. Nitar har jag gått på och sårad har jag blivit, men jag har också fått ovärderliga vänner för livet som jag är väldigt rädd om.
Jag är glad att jag lärt mig sålla bland "vänner" genom åren, då jag ibland har upptäckt att det inte handlar om egentlig vänskap att vilja umgås eller ha kontakt med mig. Det har ibland varit av helt andra skäl har det visat sig. Jag är bra på att "känner av" människor och känner jag minsta tvekan av att tex anförtro mig åt någon viss person så har det oftast visat sig att jag har haft rätt i min tvekan. De som man ibland har trott att man kan säga vad som helst till, har helt plötsligt snackat skit bakom ryggen och som till och med har blivit "en story som tål att berättas igen" :-) . Jag är så glad att jag har förmågan att kunna se detta och också kunna hantera det inom mig på ett bra sätt utan att jag känner mig knäckt.
Jag har ändå haft turen att få ha ganska många vänner. Några är gamla barndoms/ungdomsvänner och några är nyare och någon är ganska nyfunnen. Även om vi inte hörs varje dag, varje vecka eller ens varje månad så vet jag att ni finns där. Och jag vet också att jag kan anförtro mig åt er när jag vill, utan att någonsin behöva vara orolig för att ni går bakom ryggen på mig.
Det känns så otroligt skönt att ha blivit så "gammal" och rik på livserfarenheter och lärt sig att uppskatta det som är så viktigt i livet. Vänskap är den bästa relationen! Och även med den man lever ihop med.
Ni vet vilka ni är! Tack för att ni finns!
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar