Etiketter

lördag 14 april 2012

Paus på obestämt tid!

Jag har velat fram och tillbaka om jag skall fortsätta blogga eller ej, för att bearbeta en massa saker. Men jag känner att det inte blir något bra. Så nu har jag bestämt mig för att lägga ner bloggandet helt på obestämd tid då det blir för personligt och privat i mina känslor och tankar att ventilera här. Jag har inbillat mig att om jag bara försöker tänka positiva tankar så ordnar allt sig, men jag pallar verkligen inte detta som jag mår nu! Jag har dippat långt ner denna gång efter allt som hänt senaste tiden och jag vill bara försöka koncentrera mig på att hålla mig flytande.
Sköt om er och vi får se när eller om vi ses här igen! Kram

fredag 13 april 2012

Ett långsamt farväl!

Idag tog vi ett sista farväl av dig vid begravningen som var så fin! Den blev sådär ljus och vacker som jag hoppades att den skulle bli! Vi är övertygade om att du har det riktigt bra nu!

Tack mamma för allt! Du är älskad och saknad här på jorden! 


fredag 6 april 2012

Fast jag inte trodde det så är jag här igen!.. Fredagen den 13:e, Otursdag eller inte?

Nyss var jag så låg att jag var beredd att ge upp allt......  Men efter idag känns det trots allt lite bättre!!

Fredagen den 13:e, Otursdag eller inte?

Långfredag idag, en vecka kvar tills fredagen den 13:e. Vi syskon valde idag att begrava vår mamma nästa fredag, fredagen den 13:e istället för att få vänta ett slag. Fredagen den 13:e är för många förknippad med otursdag, men vi syskon var enade överens om att detta ändå skulle vara en dag som passade både mamma och oss att begrava henne. Bara 13 dagar efter hennes död men vi känner att det är rätt och det känns väldigt bra! Vi skall ju i alla fall genomgå denna jobbiga dag och även för de långväga begravningsgästerna är denna dag passande. Fredagen den 13:e kanske ändå kan bli något bättre än en otursdag får vi hoppas, även om inte jag personligen har varit särskillt otursförföljd denna dag!
Det är påsklov för Felicia hela den kommande veckan och vi är nog rätt bestämda med att hon inte skall närvara på begravningen då jag misstänker att hon kan tycka att det är alltför jobbigt och kan ta rätt illa vid sig av detta. Det är svårt i hennes ålder, men jag tror att vi gör rätt som låter henne avstå. Så vi får antagligen försöka hitta en kompis att vara hos under de eftermiddagstimmar begravningen och minnesstunden är. Vi får se hur vi kan lösa det. Fixar vi inte det så får hon helt enkelt följa med på begravningen ändå. Allting brukar trots allt lösa sig.
Idag var vi fyra syskon med två av de respektive samborna först i mammas lägenhet innan vi syskon åkte ner till begravningsbyrån och ordnade allt för begravningsdagen. Efteråt åkte vi tillbaka tillbaka till lägenheten och röjde lite och delade upp lite möbler och grejer. Sen avslutade vi vår dag med en middag tillsammans på O´learys innan vi skiljdes åt. Det var så skönt att alla var överens om allting och vi är tillfreds med de känslor och tankar som finns! Det var en mycket bra dag idag för omväxlings skull! Känns härligt!
Så nu går jag och lägger mig gladare och mer tillfreds än någon annan kväll de senaste veckorna!

torsdag 5 april 2012

Försöker men...

...jag orkar inte... lägger ner... Ingen inspiration, inga mål, ingen motivation. Olikt mig men jag lägger ner.

Må gott och ta hand om varann! Fortsätt blogga! Kram

onsdag 4 april 2012

Livet måste gå vidare!


När jag var liten så var jag rädd för döden. Den var så skrämmande och så mörk. Jag vet när mina föräldrar pratade om någon som precis hade dött så var det mycket hysch hysch när vi barn var i närheten och hörde på. Det blev så onödigt skrämmande, läskigt, svart och nästan skamset att prata om. Det vart min bild som jag fick av döden.
Idag är jag vuxen och har sett döden på nära håll och visst kan den fortfarande vara skrämmande men den är inte längre mörk. Den är ljus! Och den kan till och med vara vacker!

Jag och mina syskon vakade över min pappa de sista dagarna i hans liv, men jag var inte den av oss syskon som satt vid honom när han somnade in för 4,5 år sedan.
I fredags så vakade vi syskon över vår mamma på sjukhuset som väntades somna in för evigt inom kort och på lördag eftermiddag så löste jag av min äldsta bror och hans sambo. Jag satt ensam med mamma när hon somnade in ett par timmar senare. Det känns så skönt att det var jag som satt där då. Att se en människa dö, i det här fallet min mamma, låter antagligen väldigt hemskt men för mig var det faktiskt väldigt fridfullt. De sista dygnet såg mamma "hemsk" ut med sitt insjunkna bleka ansikte osv. Och har man aldrig själv fått se detta på nära håll med egna ögon med någon så kommer man aldrig att kunna förstå detta heller.
Det var skönt när först pappa somnade in och sedan nu när mamma somnade in, då de blev av med smärtor och sjukdomar och allt vad det inneburit. De är nu fria och friska!

Men det är så tomt nu..... Jag har inte längre några föräldrar.... Jag är föräldralös... Det är en sådan konstig känsla som jag tvingas få vänja mig vid. Föräldrar skall liksom alltid finnas till, men samtidigt så visste jag ju att de en dag inte skulle finnas till mer... Men det känns så konstigt. De avled ju inte hastigt och lustigt, utan vi alla visste med både mamma och pappa att de till slut skulle somna in pga av deras sjukdomar och jag vant mig vid tanken och tom önskat att de båda skulle få somna in då de led. Men blev iallafall så snopet på något vis. Jag vet inte om mina tre äldre syskon känner som jag eller ej men jag har inte riktigt landat... Det kanske kommer att ta tid att vänja sig... Det kanske kommer efter att vi städat ur lägenhet, haft begravning av mamma, rensat bland gamla minnen osv. Jag vet inte.... Tror ingen kan förstå denna obeskrivliga känsla om man inte själv har mist båda sina föräldrar.
Detta är tyvärr sådant de flesta kommer att behöva få uppleva för det är livets gång!
Och tyvärr måste Livet gå vidare!

Jag känner stor sorg över att mamma nu också är borta och jag försöker verkligen ta mig tid att sörja, känna efter, förstå, landa, acceptera och pusta ut. Och faktiskt känna glädje! För JAG har ju själv ett liv också. Jag är glad för de små stunder som ges i livet. Jag är jätteglad för varje kram, för varje leende,  jag är glad att jag är jag, jag är glad för att jag lärt mig av livet, jag är glad över att vara olycklig ibland för att inte ta saker och ting för givet! Jag är glad över att vara lycklig för små och stora saker, jag är glad över mina syskon med familjer och min egen familj, jag är glad över att jag fick förmånen att bli mamma! Jag är glad över att ha någon att älska och jag är glad för alla mina fina vänner!
Tack livet för vad du har gett mig!

Återigen, var rädda om varandra! Ni vet inte hur länge ni har varandra! Livet är för kort för att gå och fundera för mycket, lev och se till att få må bra så gott det går! Kram

söndag 1 april 2012

Min mamma, en ängel!

Igår eftermiddag var jag igen hos dig! Jag satt hela tiden och höll din hand, pratade och smekte dig på kinden och pannan. Du kunde inte svara mig men jag såg i dina ögon att du hörde och uppfattade vad jag sa. Du kämpade med din tunga andning och ditt hjärta slog svagt. Dina muskelryckningar var borta och du var så lugn. Vi tittade varann i ögonen och det var bara du och jag. Din hy var så vackert slät, jag sa till dig att du såg ut som en tonåring i ansiktet för du var så slät. Du tittade på mig och lyssnade.

När jag suttit hos dig i ett par timmar och jag sa "jag går bara snabbt på toaletten och skall också hämta en kaffe, jag är strax tillbaka", så undrar jag nu efteråt om det var då du bestämde dig...
När jag kom tillbaka efter en och en halv minut så såg jag att ditt ansikte blivit blekare och insåg jag att du strax var på väg... Jag tog din hand igen och hörde dig ta ett andetag och gjorde sedan ett långt uppehåll, sådär som du hela tiden gjort när vi undrat om du skall börja andas igen eller inte. Denna gång slutade andningen, men jag såg på din hals att pulsen slog och jag kände att du tog tag i min hand. Dina läppar tappade färg och blev lika bleka som din övriga ansiktsfärg. När sköteskan kom kände hon svag puls i din handled. Vi kände pulsen som blev svagare och som till slut upphörde och du hade nu lämnat oss för alltid! Du var nu på väg till pappa!

Vila i frid mamma! Vi älskar dig och du är saknad! Nu slipper du din hemska Parkinson och är en frisk och fridfull ängel! Hälsa pappa!