Min mamma, en ängel!

Igår eftermiddag var jag igen hos dig! Jag satt hela tiden och höll din hand, pratade och smekte dig på kinden och pannan. Du kunde inte svara mig men jag såg i dina ögon att du hörde och uppfattade vad jag sa. Du kämpade med din tunga andning och ditt hjärta slog svagt. Dina muskelryckningar var borta och du var så lugn. Vi tittade varann i ögonen och det var bara du och jag. Din hy var så vackert slät, jag sa till dig att du såg ut som en tonåring i ansiktet för du var så slät. Du tittade på mig och lyssnade.

När jag suttit hos dig i ett par timmar och jag sa "jag går bara snabbt på toaletten och skall också hämta en kaffe, jag är strax tillbaka", så undrar jag nu efteråt om det var då du bestämde dig...
När jag kom tillbaka efter en och en halv minut så såg jag att ditt ansikte blivit blekare och insåg jag att du strax var på väg... Jag tog din hand igen och hörde dig ta ett andetag och gjorde sedan ett långt uppehåll, sådär som du hela tiden gjort när vi undrat om du skall börja andas igen eller inte. Denna gång slutade andningen, men jag såg på din hals att pulsen slog och jag kände att du tog tag i min hand. Dina läppar tappade färg och blev lika bleka som din övriga ansiktsfärg. När sköteskan kom kände hon svag puls i din handled. Vi kände pulsen som blev svagare och som till slut upphörde och du hade nu lämnat oss för alltid! Du var nu på väg till pappa!

Vila i frid mamma! Vi älskar dig och du är saknad! Nu slipper du din hemska Parkinson och är en frisk och fridfull ängel! Hälsa pappa!