När jag var liten så var jag rädd för döden. Den var så skrämmande och så mörk. Jag vet när mina föräldrar pratade om någon som precis hade dött så var det mycket hysch hysch när vi barn var i närheten och hörde på. Det blev så onödigt skrämmande, läskigt, svart och nästan skamset att prata om. Det vart min bild som jag fick av döden.
Idag är jag vuxen och har sett döden på nära håll och visst kan den fortfarande vara skrämmande men den är inte längre mörk. Den är ljus! Och den kan till och med vara vacker!
Jag och mina syskon vakade över min pappa de sista dagarna i hans liv, men jag var inte den av oss syskon som satt vid honom när han somnade in för 4,5 år sedan.
I fredags så vakade vi syskon över vår mamma på sjukhuset som väntades somna in för evigt inom kort och på lördag eftermiddag så löste jag av min äldsta bror och hans sambo. Jag satt ensam med mamma när hon somnade in ett par timmar senare. Det känns så skönt att det var jag som satt där då. Att se en människa dö, i det här fallet min mamma, låter antagligen väldigt hemskt men för mig var det faktiskt väldigt fridfullt. De sista dygnet såg mamma "hemsk" ut med sitt insjunkna bleka ansikte osv. Och har man aldrig själv fått se detta på nära håll med egna ögon med någon så kommer man aldrig att kunna förstå detta heller.
Det var skönt när först pappa somnade in och sedan nu när mamma somnade in, då de blev av med smärtor och sjukdomar och allt vad det inneburit. De är nu fria och friska!
Men det är så tomt nu..... Jag har inte längre några föräldrar.... Jag är föräldralös... Det är en sådan konstig känsla som jag tvingas få vänja mig vid. Föräldrar skall liksom alltid finnas till, men samtidigt så visste jag ju att de en dag inte skulle finnas till mer... Men det känns så konstigt. De avled ju inte hastigt och lustigt, utan vi alla visste med både mamma och pappa att de till slut skulle somna in pga av deras sjukdomar och jag vant mig vid tanken och tom önskat att de båda skulle få somna in då de led. Men blev iallafall så snopet på något vis. Jag vet inte om mina tre äldre syskon känner som jag eller ej men jag har inte riktigt landat... Det kanske kommer att ta tid att vänja sig... Det kanske kommer efter att vi städat ur lägenhet, haft begravning av mamma, rensat bland gamla minnen osv. Jag vet inte.... Tror ingen kan förstå denna obeskrivliga känsla om man inte själv har mist båda sina föräldrar.
Detta är tyvärr sådant de flesta kommer att behöva få uppleva för det är livets gång!
Och tyvärr måste Livet gå vidare!
Jag känner stor sorg över att mamma nu också är borta och jag försöker verkligen ta mig tid att sörja, känna efter, förstå, landa, acceptera och pusta ut. Och faktiskt känna glädje! För JAG har ju själv ett liv också. Jag är glad för de små stunder som ges i livet. Jag är jätteglad för varje kram, för varje leende, jag är glad att jag är jag, jag är glad för att jag lärt mig av livet, jag är glad över att vara olycklig ibland för att inte ta saker och ting för givet! Jag är glad över att vara lycklig för små och stora saker, jag är glad över mina syskon med familjer och min egen familj, jag är glad över att jag fick förmånen att bli mamma! Jag är glad över att ha någon att älska och jag är glad för alla mina fina vänner!
Tack livet för vad du har gett mig!
Återigen, var rädda om varandra! Ni vet inte hur länge ni har varandra! Livet är för kort för att gå och fundera för mycket, lev och se till att få må bra så gott det går! Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar