Nu är filosofen och djupingen i mig här igen...
Jag tror att jag har ett ganska varmt hjärta med mycket medmänsklighet och empati, och jag har levt med tron om att jag behandlat andra människor lika, och att alla människor har ett lika värde. Jag har påstått att jag inte har några fördomar. Jag visste uppenbarligen inte alls vad jag pratade om.
För blickar jag tillbaka i livet så ser jag att jag i verkligheten inte alls levt efter detta. Det finns gånger i livet som jag faktiskt behandlat människor illa. Det finns gånger då jag kännt att människor kanske bör behandlas olika. Och jag har fördomar...
Jag är inte perfekt men jag drevs i unga år av känslan att jag måste vara perfekt. Och jag trodde nog gott om alla under en period.
Och likväl som jag har behandlat andra människor illa så har jag själv ibland blivit illa behandlad.
Och fördomar finns det uppbarligen också många hos mig. Det räcker tex med att jag ställer mig och tankar bilen på macken och skall gå in och betala, då låser jag bilen, speciellt om dottern sitter ensam kvar i, för att inte riskera att någon tar sig in i bilen när hon är där. Jag litar inte på alla människor utan bestämmer mig för att vissa människor är ohederliga eller galna på något sätt. Jag har nog rätt bestämda åsikter om vilka som är bra människor respektive sämre.
Vad allt detta beror på hos mig har jag inget konkret svar på. Om det enbart beror på att jag själv blivit utsatt för både brott, ohederlighet, personligt svek, brutna löften osv eller om det är så att jag bara är en i mängden av alla människor som faktiskt känner likadant, jag vet inte. Och jag måste väl inte ha svar på det heller egentligen.
Hur som helst så verkar det förutbestämt att livet skall vara en hård skola som innehåller allt! Glädje, sorg, mål, drömmar, svek, brustet hjärta, kärlek, hat, liv, död, vänskap, fiende, motgång och framgång osv. Det är livet det! Ibland kan man fråga sig om det är värt att behöva genomgå allt detta! För jag är ju faktiskt inte ensam om det.
I mitt liv så har jag fallit många gånger... Men jag har alltid på något sätt tagit mig upp igen. Hur kommer det sig? Jag föddes ju inte stark. Vad är det som gör att man envisas med att ta sig upp? Och det kommer ju nya perioder då man dippar med jämna mellanrum i livet och kanske faller ner igen... Vart kommer överlevnadsinstinkten ifrån, vare sig man är djur eller människa?
Jag hade änglavakt i en rejäl singelolycka med min bil en gång. Vad var det som gjorde att jag överlevde, egentligen? Det har jag funderat på många gånger. Men det var nog iallafall inte för att jag var stark....
Jag blir aldrig klok på livet. Filosofen i mig funderar på om det är förutbestämt hur utstakat livet skall bli och vara eller ej. Ibland kommer filosofen fram när jag är lycklig, ibland kommer när jag är olycklig....
Men på något sätt så lever jag med den tesen att Lev livet som du själv vill och bestämmer dig för att leva och den enda som kan påverka ditt liv är bara du själv!
(Gud vad jag är trött, nu går jag och lägger mig och skiter i att fundera mer på detta)
Jag tror att jag har ett ganska varmt hjärta med mycket medmänsklighet och empati, och jag har levt med tron om att jag behandlat andra människor lika, och att alla människor har ett lika värde. Jag har påstått att jag inte har några fördomar. Jag visste uppenbarligen inte alls vad jag pratade om.
För blickar jag tillbaka i livet så ser jag att jag i verkligheten inte alls levt efter detta. Det finns gånger i livet som jag faktiskt behandlat människor illa. Det finns gånger då jag kännt att människor kanske bör behandlas olika. Och jag har fördomar...
Jag är inte perfekt men jag drevs i unga år av känslan att jag måste vara perfekt. Och jag trodde nog gott om alla under en period.
Och likväl som jag har behandlat andra människor illa så har jag själv ibland blivit illa behandlad.
Och fördomar finns det uppbarligen också många hos mig. Det räcker tex med att jag ställer mig och tankar bilen på macken och skall gå in och betala, då låser jag bilen, speciellt om dottern sitter ensam kvar i, för att inte riskera att någon tar sig in i bilen när hon är där. Jag litar inte på alla människor utan bestämmer mig för att vissa människor är ohederliga eller galna på något sätt. Jag har nog rätt bestämda åsikter om vilka som är bra människor respektive sämre.
Vad allt detta beror på hos mig har jag inget konkret svar på. Om det enbart beror på att jag själv blivit utsatt för både brott, ohederlighet, personligt svek, brutna löften osv eller om det är så att jag bara är en i mängden av alla människor som faktiskt känner likadant, jag vet inte. Och jag måste väl inte ha svar på det heller egentligen.
Hur som helst så verkar det förutbestämt att livet skall vara en hård skola som innehåller allt! Glädje, sorg, mål, drömmar, svek, brustet hjärta, kärlek, hat, liv, död, vänskap, fiende, motgång och framgång osv. Det är livet det! Ibland kan man fråga sig om det är värt att behöva genomgå allt detta! För jag är ju faktiskt inte ensam om det.
I mitt liv så har jag fallit många gånger... Men jag har alltid på något sätt tagit mig upp igen. Hur kommer det sig? Jag föddes ju inte stark. Vad är det som gör att man envisas med att ta sig upp? Och det kommer ju nya perioder då man dippar med jämna mellanrum i livet och kanske faller ner igen... Vart kommer överlevnadsinstinkten ifrån, vare sig man är djur eller människa?
Jag hade änglavakt i en rejäl singelolycka med min bil en gång. Vad var det som gjorde att jag överlevde, egentligen? Det har jag funderat på många gånger. Men det var nog iallafall inte för att jag var stark....
Jag blir aldrig klok på livet. Filosofen i mig funderar på om det är förutbestämt hur utstakat livet skall bli och vara eller ej. Ibland kommer filosofen fram när jag är lycklig, ibland kommer när jag är olycklig....
Men på något sätt så lever jag med den tesen att Lev livet som du själv vill och bestämmer dig för att leva och den enda som kan påverka ditt liv är bara du själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar