Jag är oftast en stark och utåtriktad person, men jag uppfattas nog som att jag ofta håller på min integritet och släpper inte in så många, vilket också stämmer rätt väl... Jag är öppen och social och försöker i de flesta lägen att tänka positivt och försöker alltid sporra och boosta andra i min närhet där jag ser att det behövs. Ibland kan nog min väl tilltagna öppenhet visa sig genom tokiga skämt och att jag försöker bjuda på mig själv. Jag kan ha rätt knäpp humor vilket en del på nära håll ofta ser... Men detta kan också ha och göra med att jag håller på min integritet.
Jag tror att jag är, jag försöker iallafall att vara, en rätt empatisk, varm och omtänksam person som inte har några svårigheter att berömma, peppa, uppmuntra och hjälpa andra. Men jag är inte lika bra på att ta emot detta själv när det väl kommer till kritan. Att ta hjälp eller stöd av andra vid eventuella problem och jobbiga situationer är jag totalt urusel på.. Jag är van vid att klara upp och lösa problem på egen hand.. "Kan själv".. Problem betyder ju före lösning vilket jag själv alltid förespråkar. Att det skall vara så svårt att ta hjälp...
En mycket god vän som alltid "träffar rätt" när vi samtalar har fått mig att våga ge efter när vi pratar. Hon lyckas på något outgrundligt sätt alltid fånga det där som jag helst undviker att gå djupare in på då jag är van att klara mig själv. Vi har pratat en hel del på sistone gällande ett par jobbiga och mycket privata saker. Jag är inte van vid att göra detta, så jag blir lite ställd. Hon har iallafall kommit mig väldigt nära och hon når mig på ett sätt som ingen annan egentligen gör och jag vågar att släppa på min integritet. Det känns så tryggt med henne. Tror inte att hon riktigt förstår vad hennes vänskap faktiskt betyder för mig! Hon finns där, och hon sviker inte om och när det krisar, och jag vet att hon kommer att fortsätta att finnas där! Jag är så tacksam och glad för att hon finns!
Det var väldigt länge sedan som jag helt och fullhjärtat vågade anförtro mig åt någon så. Härligt, men ovant...
Jag tror att jag är, jag försöker iallafall att vara, en rätt empatisk, varm och omtänksam person som inte har några svårigheter att berömma, peppa, uppmuntra och hjälpa andra. Men jag är inte lika bra på att ta emot detta själv när det väl kommer till kritan. Att ta hjälp eller stöd av andra vid eventuella problem och jobbiga situationer är jag totalt urusel på.. Jag är van vid att klara upp och lösa problem på egen hand.. "Kan själv".. Problem betyder ju före lösning vilket jag själv alltid förespråkar. Att det skall vara så svårt att ta hjälp...
En mycket god vän som alltid "träffar rätt" när vi samtalar har fått mig att våga ge efter när vi pratar. Hon lyckas på något outgrundligt sätt alltid fånga det där som jag helst undviker att gå djupare in på då jag är van att klara mig själv. Vi har pratat en hel del på sistone gällande ett par jobbiga och mycket privata saker. Jag är inte van vid att göra detta, så jag blir lite ställd. Hon har iallafall kommit mig väldigt nära och hon når mig på ett sätt som ingen annan egentligen gör och jag vågar att släppa på min integritet. Det känns så tryggt med henne. Tror inte att hon riktigt förstår vad hennes vänskap faktiskt betyder för mig! Hon finns där, och hon sviker inte om och när det krisar, och jag vet att hon kommer att fortsätta att finnas där! Jag är så tacksam och glad för att hon finns!
Det var väldigt länge sedan som jag helt och fullhjärtat vågade anförtro mig åt någon så. Härligt, men ovant...
Hej! Ja jag känner igen det där, kan själv alltså, jag är likadan, lika bra att lösa sakerna själv...självklart jätteskönt om man hittar någon som du har gjort att lita på och kunna ta hjälp av! Tyvärr blir det så när man allt för ofta blir besviken på människor....och när man är lite naiv och tror gott om folk och sen visas en annan sida. Men det finns fler fina goa människor eller hur? Kram Vivi
SvaraRaderaPrecis så Vivi, så många gånger i ens liv som man anförtrott sig åt någon man tror sig kunna lita på har visat sig vara någon annan. Av naturliga skäl blir det således då lätt att hålla saker och ting kvar inom sig och vill lösa allt själv. Och håller tyst i fortsättningen... Men det finns fina människor, det gäller bara att hitta dom och våga prova igen. Jag har haft tur.
SvaraRaderaJa, jag skulle kunna anförtro mig åt dig också Vivi, lätt, men det har väl kanske aldrig hamnat i sådan situation där det blivit av att vi behövt ventilera så :-) Kram Helen
Nej sant Helen! kram Vivi
SvaraRadera