Hur länge får man leva och vara frisk?

Min största fruktan här i livet är att bli allvarligt sjuk eller dö och inte få vara till för mitt barn! Att inte finnas till under hennes uppväxt, att inte finnas till och kunna hjälpa och stötta under den tuffa ungdomstiden där kroppsutveckling, känslor och tankar är som kämpigast. Jag minns själv vilken tuff och jobbig tid jag hade i tonåren och en bit in i vuxenlivet. Jag vill vara pigg och frisk och se henne växa upp, bli mamma, bli mormor och bara finnas till för henne!

Att se sina egna föräldrar åldras var till en början positivt, då de åldrades med behag. Senare kom svåra sjukdomar in och min pappa lever inte sedan drygt 4 år tillbaka. Min dotte minns honom svagt och jag berättar ibland om honom för henne och vi åker ibland tillsammans till minneslunden i Järna där han ligger. Min mamma lever fortfarande och har Parkinsons sjukdom sedan ca 14 år. Hon bor själv i lägenhet och klarar sig själv någorlunda och är rätt klar i knoppen, än så länge. Men hon är så förändrad...

Det här känns oerhört hemskt att säga, men min mamma, hon är inte längre min mamma. Hon är inte den mamma som jag växt upp tillsammans med, hon är inte den personen längre som alltid varit till för mig och mina syskon. Hon är inte alls mamma längre... Hon är någon helt annan nu... Hon sitter i sin fotölj i sin lägenhet och tynar bort. Hon vill inte göra något alls. Vill inte gå ut, vill inte umgås med andra, vill ingenting och kan ingenting säger hon. Det finns ingenting som gör henne glad eller positiv. Vad vi än försöker göra för henne så är hon aldrig nöjd. Vi försöker uppmuntra henne att göra saker, vara hyggligare mot sig själv så att hon sista åren i livet får ett drägligare liv än vad hon har idag, men hon verkar ha gett upp. Vi kan inte tvinga henne till något om hon inte själv vill. Hon är en person som skyllar allt i livet på sin sjukdom. Vår mamma håller helt och hållet på att försvinna från våra liv.... Vi fyra barn stöttar varandra men står helt maktlösa. Vi vill ju självklart ha våran mamma kvar i livet så länge som möjligt men som det är nu så vet vi inte längre vad vi kan göra för henne... Dessvärre så tror jag inte att hon kommer att orka leva så länge till... Och det är riktigt tufft att känna så. Det känns som att jag har förlorat min mamma redan då hon blivit en helt annan individ..

På något sätt så tror man väl, att ens föräldrar alltid kommer att finnas för en och speciellt när man själv har barn, att de är mormor och morfar för dem. Men tyvärr inser man att dem inte kommer att finnas till en dag. Att mista båda sina föräldrar är oerhört tufft att behöva genomgå, men vi skall ju alla den vägen vandra tyvärr.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag själv aldrig kommer att bli ett kolli eller tyna bort eller dö för tidigt för min dotter. Jag hoppas att jag och hennes pappa kommer att kunna finnas till för henne under hela hennes uppväxt, få se henne bli mamma och få uppleva att vara mormor och morfar en dag. Att inte få vara närvarande för henne skrämmer mig oerhört när jag ser mina egna föräldrar.

Så en liten uppmaning, ta vara på er tid med era föräldrar som inte blir yngre med åren. När väl ålderns rätt infinner sig så kan det tyvärr gå alldeles för fort utför! Ta hand om varandra!