Nu ikväll pratade jag i telefon med en gammal kär vän som jag inte träffat på ca 3,5 år. Hon berättade något fruktansvärt. Hennes äldsta son är nio år och har en jämnårig kompis som för ett par veckor sedan avlidit. En pojke, som haft hjärntumör sedan 1,5 års ålder. Läkarna hade lyckats fått bort tumören och pojken skulle ha friskförklarats för ca tre år sedan men då upptäckte de att tumören kommit tillbaka. Det ofattbara hände, han avled, nio år gammal.
Min väns familj är nära vänner till pojkens familj och imorgon sker begravningen av honom. Det var så fruktansvärt det hon berättade om vad familjen har fått utstå och nu går igenom och jag vart självklart väldigt illa berörd.
Den sorg och den smärta som denna familj nu upplever måste vara den absolut värsta av sorger som man någonsin kan behöva uppleva. Att mista sitt barn! Jag kan inte föreställa mig hur man skulle kunna hantera en sådan sorg!
Även om jag inte alls känner familjen så lider jag fruktansvärt med dem och jag kommer att tänka på denna barnbegravning imorgon. Och på alla barn och deras familjen som kommer att fylla kyrkan och ta farväl av honom! Fruktansvärt! Det finns inte ord....
Min väns familj är nära vänner till pojkens familj och imorgon sker begravningen av honom. Det var så fruktansvärt det hon berättade om vad familjen har fått utstå och nu går igenom och jag vart självklart väldigt illa berörd.
Den sorg och den smärta som denna familj nu upplever måste vara den absolut värsta av sorger som man någonsin kan behöva uppleva. Att mista sitt barn! Jag kan inte föreställa mig hur man skulle kunna hantera en sådan sorg!
Även om jag inte alls känner familjen så lider jag fruktansvärt med dem och jag kommer att tänka på denna barnbegravning imorgon. Och på alla barn och deras familjen som kommer att fylla kyrkan och ta farväl av honom! Fruktansvärt! Det finns inte ord....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar