Förra helgen var vi barnvakt till en 8 månaders bebis som sov över vilket vår dotter till en början tyckte var jättekul men kände efter ett tag att hon kom i andra hand då jag ägnade för mycket tid åt bebisen. Hon tyckte inte om att bebisen inte kunde sköta sig själv och att jag hela tiden måste "passa" honom, bära honom, mata honom, byta blöja, lägga honom och så vidare. Hon vart rätt svartsjuk på den lille och ville ju att jag bara skulle vara med henne....
Igår kväll så var jag och sambon iväg på roligheter och dottern följde på em med en kompis hem efter skolan och sov sedan över där. Idag när jag hämtade henne så vart hon rätt sur. Hela vägen hem i bilen så skällde hon och grät och var rent ut sagt skitförbannad för att jag hämtat hem henne. Hon ville minsann inte åka hem ifrån sin kompis med familj. Jag försökte förklara för henne att hon faktiskt varit där ända sedan igår em och haft det jätteroligt och att vi skulle åka hem och fira födelsedag och att hennes bröder skulle komma hem till middagen. Men det var hon inte ett dugg intresserad utav.
Hon är allmänt sur just nu och har under en längre tid befunnit sig i sexårstrotsen som kommer och går. Humöret är väldigt mycket upp och ner hela tiden nu och hennes ilska riktas mest mot mig. Men det går väl över hoppas jag :-). Jag försöker att bemöta henne på ett så pedagogiskt sätt som möjligt och hålla lugnet och fokusera på henne och hennes behov. Jag försöker att lägga så mycket tid som går med henne med lek, kärlek och närvaro.
Idag när vi satt i soffan och kramades och pratade (och hon var fortfarande skitsur för att hon inte fick vara kvar hos kompisen) så kom vår katt och hoppade upp i knät för att mysa med oss som hon alltid gör. Då helt plötsligt så ville inte inte dottern längre sitta hos mig utan menade att "du bara gosar med katten och inte mig!" Jag föste undan katten och ville dottern skulle komma igen men nej det ville hon inte. Jag försökte ägna all tid åt henne och spelade Wii, byggde lego mm men den plötsliga svartsjukan på katten finns där så fort katten visar sig och jag vågar knappt titta på katten, jag gör just nu allt för att hon inte skall känna att hon kommer "i andra hand".
Det händer mycket i min sexårings liv som befinner sig i "lilla puberteten" Den tidigare så glada och positiva femåringen är hemmavid som förbytt. Hon ifrågasätter och blir negativ, blir lätt orolig och frustrerad. Kroppen börjar dra iväg, hon växer så det knakar märker jag och jag tror inte alltid hon känner igen sig själv. Hon har blivit klängigare och kramigare och har större behov av bekräftelse, ompyssling och närvaro från oss, speciellt ifrån mig. Det jag försöker göra är att prata och prata och förklara. Jag känner ju att hon behöver ventilera och jag tar mig mycket mer tid till detta nu. Hon vill gärna kriga och bestämma men jag fortsätter att sätta gränser, för jag känner ju att hon samtidigt att hon vill ha ett vuxet motstånd. Jag antar att allt detta ingår i just sexårstrotsen och hon försöker också frigöra sig.... Men detta är ju en period som hon måste få gå igenom och vi också... Men man blir förvånad över hur fort hurmörsvängningarna kommer och går. Min älskade, underbara lilla tjej!
Igår kväll så var jag och sambon iväg på roligheter och dottern följde på em med en kompis hem efter skolan och sov sedan över där. Idag när jag hämtade henne så vart hon rätt sur. Hela vägen hem i bilen så skällde hon och grät och var rent ut sagt skitförbannad för att jag hämtat hem henne. Hon ville minsann inte åka hem ifrån sin kompis med familj. Jag försökte förklara för henne att hon faktiskt varit där ända sedan igår em och haft det jätteroligt och att vi skulle åka hem och fira födelsedag och att hennes bröder skulle komma hem till middagen. Men det var hon inte ett dugg intresserad utav.
Hon är allmänt sur just nu och har under en längre tid befunnit sig i sexårstrotsen som kommer och går. Humöret är väldigt mycket upp och ner hela tiden nu och hennes ilska riktas mest mot mig. Men det går väl över hoppas jag :-). Jag försöker att bemöta henne på ett så pedagogiskt sätt som möjligt och hålla lugnet och fokusera på henne och hennes behov. Jag försöker att lägga så mycket tid som går med henne med lek, kärlek och närvaro.
Idag när vi satt i soffan och kramades och pratade (och hon var fortfarande skitsur för att hon inte fick vara kvar hos kompisen) så kom vår katt och hoppade upp i knät för att mysa med oss som hon alltid gör. Då helt plötsligt så ville inte inte dottern längre sitta hos mig utan menade att "du bara gosar med katten och inte mig!" Jag föste undan katten och ville dottern skulle komma igen men nej det ville hon inte. Jag försökte ägna all tid åt henne och spelade Wii, byggde lego mm men den plötsliga svartsjukan på katten finns där så fort katten visar sig och jag vågar knappt titta på katten, jag gör just nu allt för att hon inte skall känna att hon kommer "i andra hand".
Det händer mycket i min sexårings liv som befinner sig i "lilla puberteten" Den tidigare så glada och positiva femåringen är hemmavid som förbytt. Hon ifrågasätter och blir negativ, blir lätt orolig och frustrerad. Kroppen börjar dra iväg, hon växer så det knakar märker jag och jag tror inte alltid hon känner igen sig själv. Hon har blivit klängigare och kramigare och har större behov av bekräftelse, ompyssling och närvaro från oss, speciellt ifrån mig. Det jag försöker göra är att prata och prata och förklara. Jag känner ju att hon behöver ventilera och jag tar mig mycket mer tid till detta nu. Hon vill gärna kriga och bestämma men jag fortsätter att sätta gränser, för jag känner ju att hon samtidigt att hon vill ha ett vuxet motstånd. Jag antar att allt detta ingår i just sexårstrotsen och hon försöker också frigöra sig.... Men detta är ju en period som hon måste få gå igenom och vi också... Men man blir förvånad över hur fort hurmörsvängningarna kommer och går. Min älskade, underbara lilla tjej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar