Häromdagen skrev jag om flera vänner som av olika orsaker går och mår dåligt. Bla pga dåligt självförtroende och självkänsla.. Och jag började tänka tillbaka på perioder i mitt eget liv då jag ibland inte mått bra respektive har mått väldigt bra. Jag minns att jag under många år tidigare levt med både dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Självkänslan har varit rätt kass och det tog låång tid innan jag hittade mig väg till självkänslan.
Jag har ofta dragits med känslan om att försöak vara så duktig, både på jobb och privat. Jag brydde mig mycket om vad andra tyckte om mig och jag ville vara alla till lags. Jag tyckte att alla andra var så duktiga och visste och kunde allt och jag ville lyckas prestera lika bra som dem. Och de verkade alltid så säkra och trygga. Jag fick prestationsångest! Jag levde i en värld där prestationsångest bara var förnamnet och jag var rädd för att man skulle tycka att jag var oduglig och otillräcklig, för det var ju så jag kände mig. Jag var rädd för att bli "avslöjad" som en loser.
Med ålder, erfarenhet och livsöden så hittade jag till slut vägen till mig självkänsla. Jag insåg till slut en dag att det är jag, bara jag som avgör för hur jag vill må, vad jag vill prestera, hur mitt liv skall se ut, hur min framtid skall bli, vad jag vill jobba med, vem som jag vill vara och vilka jag vill umgås och vara med. Exakt vad det var som fick mig till den insikten är en längre historia....
Men jag vet att jag ställde mig bla frågan, "Varför måste jag alltid visa mig så duktig" och "var det någon någonsin som sa att jag inte var bra?" Nej, det var aldrig någon som sa att jag inte var bra... Jag uppfattade mig själv som bra på vissa saker men det fanns alltid andra som var bättre än jag eller presterade bättre och då kom prestationsångesten, men det var som sagt aldrig någon som sa att jag inte var bra..
Svaret på frågan "varför jag alltid måste visa mig duktig" var att "för att man skall tycka om mig...". Jag trodde att om jag bara kunde prestera bättre så skulle folk säga att jag var duktig och också tycka mer om mig... Idag gör det ont i mig att jag kände mig så styrd av bekräftelse och så svag att det ledde till självförakt. Men jag var inte mer omtyckt för att jag presterade bättre utan jag insåg till slut att de tyckte om mig för den person jag var oavsett vad jag presterade. Och det gör ont i mig när jag ser att andra idag mår som jag gjorde då..
Idag har jag bra självkänsla och bryr jag mig inte så mycket om om folk tycker att jag presterar bra eller inte och jag går heller inte och tänker på om de tycker om mig eller inte. Jag duger som jag är och mitt eget värde i mina ögon är högt idag jämfört med då. Jag jämför mig inte med andra längre utan fokuserar bara på min egen utveckling.
Jag bryr mig som sagt inte så mycket om vad andra tycker om mig men däremot bryr jag mig om andra och de jag håller mycket av, där kan jag vara rädd för att "klampa in" och driva på för mycket mot dem som kanske inte är riktigt mottagliga för det. Som en pådrivande och entusiastisk person jag är så kan det kanske misstolkas hos personer som inte är lika pådrivande... Jag vill ju kunna coacha och inte stjälpa någon....
Jag har medvetet tvingat mig i min självkänsla att säga att "Helen du är värdefull, du är bra som du är". Jag vet hur jag vill vara och idag bekräftar jag mig själv ofta och mycket och tycker om mig själv. Det trodde jag aldrig förr att jag någonsin att jag skulle göra. Härlig och upplyftande känsla att känna att Jag mår bra!
Må så gott! Kram
Jag har ofta dragits med känslan om att försöak vara så duktig, både på jobb och privat. Jag brydde mig mycket om vad andra tyckte om mig och jag ville vara alla till lags. Jag tyckte att alla andra var så duktiga och visste och kunde allt och jag ville lyckas prestera lika bra som dem. Och de verkade alltid så säkra och trygga. Jag fick prestationsångest! Jag levde i en värld där prestationsångest bara var förnamnet och jag var rädd för att man skulle tycka att jag var oduglig och otillräcklig, för det var ju så jag kände mig. Jag var rädd för att bli "avslöjad" som en loser.
Med ålder, erfarenhet och livsöden så hittade jag till slut vägen till mig självkänsla. Jag insåg till slut en dag att det är jag, bara jag som avgör för hur jag vill må, vad jag vill prestera, hur mitt liv skall se ut, hur min framtid skall bli, vad jag vill jobba med, vem som jag vill vara och vilka jag vill umgås och vara med. Exakt vad det var som fick mig till den insikten är en längre historia....
Men jag vet att jag ställde mig bla frågan, "Varför måste jag alltid visa mig så duktig" och "var det någon någonsin som sa att jag inte var bra?" Nej, det var aldrig någon som sa att jag inte var bra... Jag uppfattade mig själv som bra på vissa saker men det fanns alltid andra som var bättre än jag eller presterade bättre och då kom prestationsångesten, men det var som sagt aldrig någon som sa att jag inte var bra..
Svaret på frågan "varför jag alltid måste visa mig duktig" var att "för att man skall tycka om mig...". Jag trodde att om jag bara kunde prestera bättre så skulle folk säga att jag var duktig och också tycka mer om mig... Idag gör det ont i mig att jag kände mig så styrd av bekräftelse och så svag att det ledde till självförakt. Men jag var inte mer omtyckt för att jag presterade bättre utan jag insåg till slut att de tyckte om mig för den person jag var oavsett vad jag presterade. Och det gör ont i mig när jag ser att andra idag mår som jag gjorde då..
Idag har jag bra självkänsla och bryr jag mig inte så mycket om om folk tycker att jag presterar bra eller inte och jag går heller inte och tänker på om de tycker om mig eller inte. Jag duger som jag är och mitt eget värde i mina ögon är högt idag jämfört med då. Jag jämför mig inte med andra längre utan fokuserar bara på min egen utveckling.
Jag bryr mig som sagt inte så mycket om vad andra tycker om mig men däremot bryr jag mig om andra och de jag håller mycket av, där kan jag vara rädd för att "klampa in" och driva på för mycket mot dem som kanske inte är riktigt mottagliga för det. Som en pådrivande och entusiastisk person jag är så kan det kanske misstolkas hos personer som inte är lika pådrivande... Jag vill ju kunna coacha och inte stjälpa någon....
Jag har medvetet tvingat mig i min självkänsla att säga att "Helen du är värdefull, du är bra som du är". Jag vet hur jag vill vara och idag bekräftar jag mig själv ofta och mycket och tycker om mig själv. Det trodde jag aldrig förr att jag någonsin att jag skulle göra. Härlig och upplyftande känsla att känna att Jag mår bra!
Må så gott! Kram
Ja det är en skönt känlsa att vara nöjd med sig själv! Jag mår också väldigt bra och är nöjd med mig själv fast jag kanske inte borde det just nu...men vad tusan...man lever bara en gång och jag hoppas att jag har ett jobb inom kort så är allt biff igen.....:) kram V LUNCHTIME?
SvaraRadera