Idag kom jag och tänka på min katt som jag hade mellan åren 1985 - 2003, Snurran. Henne tänker jag på ibland och kan sakna henne och hennes egenheter :-). Jag minns så väl den dagen när jag hämtade henne, då var hon bara sju veckor gammal och hade precis blivit rumsren. Hon fick namnet Snurran för det passade henne så bra. Hon älskade att lägga sig på sidan och på rygg och rullade alltid upp ett kvarts varv till när hon reste sig upp, så hon snurrade ett varv. Jag var 17 år när jag skaffade henne, jag bodde hemma och hade redan från början bestämt att hon skulle följa med mig när jag flyttade hemifrån. Det gjorde hon också knappt två år senare.
Hon var väldigt speciell och lite som en hund. Hon lydde jämt och gjorde som man sa, det sägs att man inte kan tämja en katt, men det går att lära dem att lyda hävdar jag. Hon var en trofast, envis, nyfiken, lekfull och oerhört charmerande katt. Min bästa vän i många lägen. Hon hade en speciell päls, när hon hårade så vart det inte hår på kläderna utan mera damråttsliknade fint hår. Hon var det mjukaste man kunde tänka sig och jag har aldrig träffat ett så mjukt katthår någon gång.
När hon var fjorton år så fick hon väldigt dåliga njur- och levervärden och veterinären meddelade att hon hade max ett halvår, ett år kvar att leva. Men denna envisa lilla överlevare levde hela fyra år till. Sista året så hörde hon väldigt illa och när hon sen en dag vart alldeles dimmig på ögonen så insåg jag att hon hade blivit blind. Att vara både blind och döv var ingen bra kombo. Tiden var inne för henne, att få somna in, hon visste inte var hon var, gick in i saker och gjorde sig illa. Det var inget bra liv för henne. Jag visste ju att den dagen skulle komma förr eller senare och hon hade ju levt på "lånad tid" i flera år. Vi fick hela 18 år tillsammans, vilket är mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar