Att vara kär... Som liten vart jag ofta kär. Min första kärlek hette Bo (Boman) och gick i min klass. Han var så söt. Vi gick i trean och på fredagarna hade vi roliga timmen och vi i klassen hade under veckan skrivit brev till någon som delades ut på roliga timmen. Jag hade ju länge varit kär i honom och tog till slut modet till mig och skickade ett brev till honom med frimärken i, för jag visste ju att han samlade på frimärken.
Hela veckan var jag spänd på hur han skulle reagera på fredagan när han fick brevet. Oj vad han blev glad över frimärkena, han frågade om han fick följa med mig hem någon dag och kolla min frimärkssamling och självklart fick han det, en dag följde han mig hem efter skolan. Men jag var ju så väldigt blyg och jag vågade aldrig fråga chans och inte han heller, så jag var kär i honom på avstånd nästan hela mellanstadiet. Förutom i fjärde klass, då vart jag kär i Tommy i klassen. En hockeykille som var så snygg. I sexan bytte jag skola då vi flyttade till annan ort och jag vart kär i en kille i min nya klass.
Boman och Tommy vart det aldrig något med, idag har vi lite sporadisk kontakt via Facebook som gamla klasskamrater. De är två snygga killar idag som vuxna och lever fina familjeliv. Kul såhär efteråt och se hur det vart med oss som vuxna :-).
Hela skoltiden upp i gymnasiet så var jag alltid förälskad i någon, men var alltid för blyg för att ta första steget. Det var först i den övre tonåren då kompisgänget började smygfesta lite och gå ut på discon som det började släppa med blygheten. Det fanns nästan alltid någon speciell som jag förälskade mig i. I slutet av tonåren så började det bli mera allvar med kärleken och jag trodde att jag hittat den rätta för livet. Jag kände mig vuxen, visste allt och livet lekte och trodde det skulle vara hela livet! Men ack så fel jag hade, ung och naiv som jag var.
Många turer har det varit och många kärlekar har det blivit genom åren. Efter varje "förbrukad" förälskelse eller "riktig" kärlek vart jag kräsnare med åldern och jag visste vad jag inte ville ha och vilket liv jag inte ville leva.
Idag lever jag i ett familjeliv som är rikt på många sätt, men ett familjeliv som är lika hektiskt som för så många andra familjer. Stundvis trivs jag väldigt bra med det, stundvis undrar jag om det är så här jag vill ha det resten av livet, dvs detta hektiska liv.
Oftast är jag så kär i min sambo så det gör ont men ibland när vi strider och nöter för mycket på varandra så kan jag tvivla på kärleken... Jag hoppas att vi får ha kvar vår grundläggande kärlek. När vi tvivlar och har det som tyngst så finns inte alltid passionen, hungern, omtanken och glädjen, men när kärleken är som bäst så finns allt det där!
Att vara riktigt kär är bland det bästa som finns i livet och som varje person någon gång får uppleva får man hoppas. Kärleken kan vara fruktansvärd komplicerad, men härlig och alldeles underbar när den är som bäst. Om vårt förhållande någon gång tar slut så är jag övertygad om att jag kommer att fortsätta söka efter kärleken. För den är helt underbar! Länge leve kärleken!
Hela veckan var jag spänd på hur han skulle reagera på fredagan när han fick brevet. Oj vad han blev glad över frimärkena, han frågade om han fick följa med mig hem någon dag och kolla min frimärkssamling och självklart fick han det, en dag följde han mig hem efter skolan. Men jag var ju så väldigt blyg och jag vågade aldrig fråga chans och inte han heller, så jag var kär i honom på avstånd nästan hela mellanstadiet. Förutom i fjärde klass, då vart jag kär i Tommy i klassen. En hockeykille som var så snygg. I sexan bytte jag skola då vi flyttade till annan ort och jag vart kär i en kille i min nya klass.
Boman och Tommy vart det aldrig något med, idag har vi lite sporadisk kontakt via Facebook som gamla klasskamrater. De är två snygga killar idag som vuxna och lever fina familjeliv. Kul såhär efteråt och se hur det vart med oss som vuxna :-).
Hela skoltiden upp i gymnasiet så var jag alltid förälskad i någon, men var alltid för blyg för att ta första steget. Det var först i den övre tonåren då kompisgänget började smygfesta lite och gå ut på discon som det började släppa med blygheten. Det fanns nästan alltid någon speciell som jag förälskade mig i. I slutet av tonåren så började det bli mera allvar med kärleken och jag trodde att jag hittat den rätta för livet. Jag kände mig vuxen, visste allt och livet lekte och trodde det skulle vara hela livet! Men ack så fel jag hade, ung och naiv som jag var.
Många turer har det varit och många kärlekar har det blivit genom åren. Efter varje "förbrukad" förälskelse eller "riktig" kärlek vart jag kräsnare med åldern och jag visste vad jag inte ville ha och vilket liv jag inte ville leva.
Idag lever jag i ett familjeliv som är rikt på många sätt, men ett familjeliv som är lika hektiskt som för så många andra familjer. Stundvis trivs jag väldigt bra med det, stundvis undrar jag om det är så här jag vill ha det resten av livet, dvs detta hektiska liv.
Oftast är jag så kär i min sambo så det gör ont men ibland när vi strider och nöter för mycket på varandra så kan jag tvivla på kärleken... Jag hoppas att vi får ha kvar vår grundläggande kärlek. När vi tvivlar och har det som tyngst så finns inte alltid passionen, hungern, omtanken och glädjen, men när kärleken är som bäst så finns allt det där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar