Den ödesdigra dagen i december!

Jag var i helgen uppe på vinden och hittade en kartong med en massa foton. Jag fick mig en tankeställare när jag hittade ett par kort och vart återigen påmind om att jag kunde ha legat i graven idag sedan många år tillbaka...... Och jag hade en väldig tur som överlevde och är såklart idag väldigt tacksam för livet!


"28 december 1992

I julklapp 1992 gav jag mina föräldrar en stor korg med delikatesser och lite annat. Men jag hade i min hast på julafton glömt att lägga i kylvarorna i korgen, såsom lax, korv och ost mm.

Jag hade gjort upp med min syster några dagar senare som skulle åka ut till våra föräldrar att jag åker och lämnar grejerna till henne så kunde hon ta de med sig ut till dem.

Jag svänger in på Västerkumla Gård där min syster bor och lämnar kylvarorna. Tar en snabb fika och sedan sätter jag mig i bilen för att åka tillbaka hem till Södertälje. Det är nollgradigt ute, snöfritt på marken och solen börjar titta fram ur de tjocka disiga molnen.

När jag satt på mig bilbältet så backar jag ut och kör upp på vägen. Jag kör några hundra meter och får plötsligt syn på ett litet djur som springer upp precis framför bilen, jag hinner inte se vad det är för djur utan bara reagerar blixtsnabbt och tvärnitar samtidigt som jag väjer ut mot vänster körbana som är fri från mötande trafik. Bilen tappar fästet på vägen och börjar snurra och jag inser försent att det är halt. Jag tappar kontrollen och väntar nu bara på smällen. Bilen snurrar runt på vägen och slår runt på taket och voltar två och ett halvt varv innan den till slut landar på taket i diket precis vid infarten till Marsta gård. Jag hör fortfarande bilrutornas glassplitter krasas sönder och plåten skrapa mot marken innan den stannar helt. Jag hade under de sista sekunderna blundat då jag insåg att jag inget mer kunde göra än att bara vänta på smällen. Jag var helt säker på att min sista stund var kommen och att jag inte skulle överleva kraschen!

Det blir alldeles tyst, jag hör dock glassplitter droppa lite. Jag tittar upp och inser att jag lever fortfarande, jag ser att vindrutan ligger ner mot gräset och ena bilsidan ligger också mot marken i diket. Jag sitter fast och hänger i bilbältet upp och ner. Jag känner att taket har tryckts in och att huvudet ligger lätt mot taket men verkar oskadd. Jag ser hur rörigt det är i bilen och första förbandskudden som låg på hatthyllan bak låg nu alldeles bredvid mig. Jag funderade på om jag behövde den? Jag stängde av tändningen och drog ur nyckeln… fråga mig inte varför för ingen kunde väl direkt sno bilen för mig… Nu känner jag att jag har ont på vänster sida av huvudet och mitt högerknä värker väldigt, men jag verkar inte blöda någonstans. Jag inser att jag slagit i huvudet i sidorutan och knät i ratten när jag slog runt. Jag har glassplitter i mina ögon, i huvudet, i håret och i alla mina kläder. På något sätt lyckas jag hängande upp och ner ta mig ur bilbältet och sparka upp högerdörren för att ta mig ut. Jag kryper upp ur diket upp på infarten och rätar på mig, tittar och känner efter om jag är bruten någonstans eller om jag är hel. Jag verkar vara okej. Jag har ont i huvudet och i knät men jag är hel i övrigt. Jag vänder mig om och tittar på bilen. Vilken fruktansvärd syn!! Bilen var helt intryckt och plastdelar, glas och grejer ligger överallt runt bilen. Jag hade landat ner i diket mellan två stolpar. Jag tittar bortåt vägen från det håll jag kom åkande och ser djuret jag väjt för, det är en liten hund, en Tibetansk Spaniel.

Jag försöker locka på den, men den är skygg och springer sin väg. Det kommer en bil, jag lyckas stoppa den och liftar tillbaka de några hundra metrarna tillbaka till min systers hem. Jag kliver in och berättar att jag varit med om en olycka, men verkar oskadd. Jag sätter mig en stund och vi kollar om jag är hel överallt, vilket jag underligt nog verkar vara..

Jag och systerns man åker tillbaka till olycksplatsen. En lastbil och en personbil samt en person från Marsta gård har nu samlats vid platsen för att se om någon människa låg skadad vid bilen. De ser hunden längre bort och tror att den kommer från bilen. Marsta-killen berättar då att hunden har rymt från hundgården uppe vid huset och hon som såg hunden rymma däruppifrån vart vittne till olyckan och hade också tyckt sig se att en person flugit ur bilen och hamnat under den vid olyckan. Men så var det inte, det var bara del av min plastfront och någon annan större grej från bilen som flugit i luften och hamnat under bilen.

Ambulans, akutbil och brandkår samt bilbärgare kommer till olycksplatsen. Efter koll av mig så beslutade vi att jag inte behövde åka med i ambulansen utan bara vara observant för eventuella skador, värk och svullnader efteråt.

Konstigt nog behöll jag mitt lugn precis hela tiden och jag fick aldrig någon chock efteråt heller. När jag väl kom hem igen så insåg jag att jag hade haft en enorm tur. Jag hade haft änglavakt och jag förstod att det inte var min tur ännu att dö! Tack gode gud för det! Jag är lyckligt lottad över att ha överlevt en sådan allvarlig bilolycka och att jag klev ur bilen oskadd är ett mirakel! Tack livet!

Ljuden från den hårda smällen och från kraschat glas, plåt som knycklas ihop och saker som viner framför ansiktet på mig strax innan ”landning”, det glömmer jag aldrig! Jag minns allt som igår när jag tittar på bilderna nedan....."

En föredetta VW Polo