Jag tror inte att det är speciellt många som lyckas att i längden leva under ständig press och samtigt vara glad, positiv och på topphumör hela tiden... Jag gör det inte iallafall..
Att ständigt och jämt känna pressen på oss, sambon och jag, som vi har hemma med nya huset, med gamla huset, mark och tomt, våra egna företag och dessutom försöka ha en normal fungerande och bra familjesituation med både mindre och större barn, är otroligt slitsamt. Vi sliter mer än de flesta sedan ett par år tillbaka då vi arbetar mer än normala människor, också både kvällar och helger, både med företagen och med byggen.
Att alltid känna att jag som mamma inte räcker till, att vi som sambor inte har tid för varandra utan istället nöter på varandra vilket också genererar till starka slitningar. Hur länge skall vi orka? Som tur är har vi mål, och drömmar som vi tillsammans och var för sig försöker uppfylla. Mitt egna dåliga samvete gnager något fruktansvärt. Ibland vill jag "kasta in handduken" och våga ge upp. Jag vill leka, läsa, göra roliga saker och umgås och ta vara på tiden med vår dotter, grabbarna och sambon och bara få va'. Jag vill ju inte försumma någon eller något! Slippa alla måsten, som vi själva byggt upp (och som vi till en del visste skulle bli innan vi satte igång med olika projekt) och som vi är fast i. Det stora ekorrhjulet, här sitter vi. Alla familjer har sina problem, situationer och livsstilar osv. Men ingen kan förstå det just vi faktiskt går igenom nu, också för att vi inte talar om det för folk. Med våra brokiga bakgrunder så förstår vi ändå varandra. Även om det finns andra människor som tvivlar och som dessutom ibland tror att de vet mer om oss än vad vi själva gör och varför jag eller sambon är som vi är... Just de människor är precis just de som verkligen inte förstår och vet minst hur allt hänger ihop. Märklig känsla på ett sätt och det kan också vara pressande och oerhört stressande och ibland tar känslorna överhand. Folk får gärna tycka precis vad de vill om mig speciellt, för jag bryr mig faktiskt inte. Alla får tycka och tänka vad de vill....
Oavsett om man är familj, nära vän, granne, fd granne, barndomsvän, arbetskamrat så vet jag rätt så bra vart jag har dem och vad de tycker och tänker om oss/mig. Jag vet också vilka som läser detta och rynkar på pannan och jag vet också vilka som skänker mig en varm tanke och en varm kram. Kryptiskt förklarat? Ja, för vissa men för vissa inte.
Jul-Nyår-Trettonhelgerna är nu över, jag har haft en halvtung period men som alltid, det är bara att "bryta ihop och komma igen"! Pressen finns där ständigt och det är bara att göra det bästa av situationen. Min inställning är ju jämt att allt kan bara bli bättre! Vi kämpar oss vidare och håller ihop!
Livet är skittungt ibland men det blir ju lite vad man gör det till också.
Må väl och ta hand om varandra, kämpa på!
Kram
Att ständigt och jämt känna pressen på oss, sambon och jag, som vi har hemma med nya huset, med gamla huset, mark och tomt, våra egna företag och dessutom försöka ha en normal fungerande och bra familjesituation med både mindre och större barn, är otroligt slitsamt. Vi sliter mer än de flesta sedan ett par år tillbaka då vi arbetar mer än normala människor, också både kvällar och helger, både med företagen och med byggen.
Att alltid känna att jag som mamma inte räcker till, att vi som sambor inte har tid för varandra utan istället nöter på varandra vilket också genererar till starka slitningar. Hur länge skall vi orka? Som tur är har vi mål, och drömmar som vi tillsammans och var för sig försöker uppfylla. Mitt egna dåliga samvete gnager något fruktansvärt. Ibland vill jag "kasta in handduken" och våga ge upp. Jag vill leka, läsa, göra roliga saker och umgås och ta vara på tiden med vår dotter, grabbarna och sambon och bara få va'. Jag vill ju inte försumma någon eller något! Slippa alla måsten, som vi själva byggt upp (och som vi till en del visste skulle bli innan vi satte igång med olika projekt) och som vi är fast i. Det stora ekorrhjulet, här sitter vi. Alla familjer har sina problem, situationer och livsstilar osv. Men ingen kan förstå det just vi faktiskt går igenom nu, också för att vi inte talar om det för folk. Med våra brokiga bakgrunder så förstår vi ändå varandra. Även om det finns andra människor som tvivlar och som dessutom ibland tror att de vet mer om oss än vad vi själva gör och varför jag eller sambon är som vi är... Just de människor är precis just de som verkligen inte förstår och vet minst hur allt hänger ihop. Märklig känsla på ett sätt och det kan också vara pressande och oerhört stressande och ibland tar känslorna överhand. Folk får gärna tycka precis vad de vill om mig speciellt, för jag bryr mig faktiskt inte. Alla får tycka och tänka vad de vill....
Oavsett om man är familj, nära vän, granne, fd granne, barndomsvän, arbetskamrat så vet jag rätt så bra vart jag har dem och vad de tycker och tänker om oss/mig. Jag vet också vilka som läser detta och rynkar på pannan och jag vet också vilka som skänker mig en varm tanke och en varm kram. Kryptiskt förklarat? Ja, för vissa men för vissa inte.
Jul-Nyår-Trettonhelgerna är nu över, jag har haft en halvtung period men som alltid, det är bara att "bryta ihop och komma igen"! Pressen finns där ständigt och det är bara att göra det bästa av situationen. Min inställning är ju jämt att allt kan bara bli bättre! Vi kämpar oss vidare och håller ihop!
Livet är skittungt ibland men det blir ju lite vad man gör det till också.
Må väl och ta hand om varandra, kämpa på!
Kram
Hej där. Känner igen mig....stor kram! Vivi
SvaraRaderaKära Helen, jag tänker på dig!
SvaraRaderaNi har varandra och världens finaste dotter tillsammans och jag vet att ni klarar det, även om jag aldrig kan förstå att ni orkar jobba på som ni gör. Och ändå är du en av de bättre på att sprida värme o vänskap till andra... Du är fantastisk och jag är glad över att lära känna dig allt bättre du varma människa.! Du har också rätt att känna dig nere, jag hoppas att jag kan boosta dig lite, som du brukar göra med mig... Stor kram Therése
Tack Vivi! Ja hur skall man slippa detta egentligen?
SvaraRaderaTherése! Tack, det värmer oerhört att du säger så. Du boostar mig mycket och får mig på gott humör! Tack för att du finns! Många kramar Helen
SvaraRaderaJag vet inte Helen.....en kombi med fast lön och en annan som entreprenör eller en massa bra jobb så man har en buffert men den kan ju ta slut....jobbigt är det ialla fall. Men det är bara att kämpa! kram Vivi
SvaraRaderaHm, många tror att det är en dans på rosor att vara egenföretagare, men även oavsett om man har massvis med jobb eller lite jobb så är det oftast knapert. Speciellt de första åren som företagare.
SvaraRaderaMen det blir bättre tider Vivi, det är jag säker på! Detta år blir en givande år! Ge inte upp, kämpa på! Kram Helen