Hade velat gå en sväng i skogen idag, men tog bara en kort promenad.. Vad har jag gjort idag? Läst CVn, kollat jobbsaiter för att som vanligt hålla ständig koll på arbetsmarknaden, lyssnat på musik, tvättat, plockat ur diskmaskinen... ja det har inte blivit så mycket mera och nu är klockan redan över tre på em.
Borde ta mig ut på en riktig promenad ikväll då fibron i kroppen är som den är just nu vilket gör att jag är konstant trött och sliten i kroppen. Ändå mår kroppen bättre nu än på länge, men min kropp är ju så väderberoende och dagens väder har ju inte varit det bästa... Känner att jag behöver ny kraft och energi (nån som känner igen sig och vill göra mig sällis på promisen?)
Orken till kreativitet är katastrofal just nu. Men det handlar ju förstås lite om min egen inställning också. Ryck upp dig för bövelen Helen! Men även om jag försöker göra det så säger kroppen ifrån, pallar inte att styrketräna så mycket just nu men promerar gärna. Försöker syresätta hjärnan med frisk luft men den känns som bomull. Baljar kaffe för att bli pigg, men det hjälper inte. Vill helst lägga mig ner och sova. Finns massvis att göra hemma och med huset men orkar bara inte. Suck! Hatar att känna dessa begränsningar när det är som värst... Viljan finns min inte orken.
Det har hittills varit ett riktigt tungt år personligen på olika plan och det har verkligen tagit på krafterna. Ibland har jag dock kunnat hämta ny kraft och energi men dippar tillbaka lätt då kroppen säger nej. Tur man är envis och aldrig ger upp, då hade jag antagligen varit heltidssjukskriven och varit ett vrak av fibron redan för flera år sedan... Svårt att förklara så att folk förstår, speciellt när detta inte syns utanpå....
Jag skulle vilja vara helt frisk! Vem vill inte det säg? Självklart finns det alltid de som har det värre än mig, vilket jag också försöker säga till mig själv för att peppa mig. Det kunde ha varit värre Helen! Men man är ju sig själv närmast och tvingas ändå genomlida värk, trötthet, nedstämdhet när man är mitt i detta, det hänger ju ihop med sjukdomen. Ibland hade jag önskat att jag tex brutet ett ben eller en arm, då förstår folk bättre att man lever med värk och obehagligheter för då syns det!
Jag skulle vilja orka göra allt som jag tänker på att få göra, allt som jag verkligen vill göra, allt som jag behöver göra, allt som jag drömmer om att göra. Men kroppen orkar inte, även om jag försöker så har jag mina begränsningar vilket gör det hela ännu värre om jag inte lyssnar...
Jag har levt med fibromyalgin i trettio år och har lärt mig genom åren vad som lindrar bäst och vad som funkar och inte funkar, men trots det så finns den outhärdliga smärtan i lederna där ändå! Om än lindrigare än vad den hade kunnat vara men nog så ond och jobbig...
Men jag tänker, det blir bättre! Någongång blir det väl bättre? Jag vågar inte tro något annat. Mentalt försöker jag peppa mig och det går sådär.... Men det blir väl bättre.....
Borde ta mig ut på en riktig promenad ikväll då fibron i kroppen är som den är just nu vilket gör att jag är konstant trött och sliten i kroppen. Ändå mår kroppen bättre nu än på länge, men min kropp är ju så väderberoende och dagens väder har ju inte varit det bästa... Känner att jag behöver ny kraft och energi (nån som känner igen sig och vill göra mig sällis på promisen?)
Orken till kreativitet är katastrofal just nu. Men det handlar ju förstås lite om min egen inställning också. Ryck upp dig för bövelen Helen! Men även om jag försöker göra det så säger kroppen ifrån, pallar inte att styrketräna så mycket just nu men promerar gärna. Försöker syresätta hjärnan med frisk luft men den känns som bomull. Baljar kaffe för att bli pigg, men det hjälper inte. Vill helst lägga mig ner och sova. Finns massvis att göra hemma och med huset men orkar bara inte. Suck! Hatar att känna dessa begränsningar när det är som värst... Viljan finns min inte orken.
Det har hittills varit ett riktigt tungt år personligen på olika plan och det har verkligen tagit på krafterna. Ibland har jag dock kunnat hämta ny kraft och energi men dippar tillbaka lätt då kroppen säger nej. Tur man är envis och aldrig ger upp, då hade jag antagligen varit heltidssjukskriven och varit ett vrak av fibron redan för flera år sedan... Svårt att förklara så att folk förstår, speciellt när detta inte syns utanpå....
Jag skulle vilja vara helt frisk! Vem vill inte det säg? Självklart finns det alltid de som har det värre än mig, vilket jag också försöker säga till mig själv för att peppa mig. Det kunde ha varit värre Helen! Men man är ju sig själv närmast och tvingas ändå genomlida värk, trötthet, nedstämdhet när man är mitt i detta, det hänger ju ihop med sjukdomen. Ibland hade jag önskat att jag tex brutet ett ben eller en arm, då förstår folk bättre att man lever med värk och obehagligheter för då syns det!
Jag skulle vilja orka göra allt som jag tänker på att få göra, allt som jag verkligen vill göra, allt som jag behöver göra, allt som jag drömmer om att göra. Men kroppen orkar inte, även om jag försöker så har jag mina begränsningar vilket gör det hela ännu värre om jag inte lyssnar...
Jag har levt med fibromyalgin i trettio år och har lärt mig genom åren vad som lindrar bäst och vad som funkar och inte funkar, men trots det så finns den outhärdliga smärtan i lederna där ändå! Om än lindrigare än vad den hade kunnat vara men nog så ond och jobbig...
Men jag tänker, det blir bättre! Någongång blir det väl bättre? Jag vågar inte tro något annat. Mentalt försöker jag peppa mig och det går sådär.... Men det blir väl bättre.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar