"Hej Helen! Hur är det? Jotack, rätt bra, svarar jag. Har du tid för en fika nån dag Helen? Ja, kanske jag kan få in någon lucka för det. Vi kan väl se hur det ser ut kanske nästa vecka eller något", svarar jag.... Men egentligen har jag ingen lust... Och egentligen har jag massor av tid för fika och att umgås om jag vill. Men jag har ingen lust... Vill inte prata om väder och vind och höra hur de har det just nu, speciellt inte med andra föräldrar.... Känner mig helt anti mot det för tillfället och har av någon anledning fått flera förfrågningar om just fika och dylikt de senaste veckorna.
Det har också ringt på min mobil från bla en förälder som jag vet vill fråga om hennes dotter kan leka med vår dotter, men jag har inte haft lust att svara ens! Inte likt mig att strunta i att svara, jag brukar ju annars kunna avböja på en snyggt sätt, men jag känner bara inte för att F skall leka med just henne just nu och jag vill ännu mindre prata med hennes mamma, som jag fortfarande är lite sur på för en grej som hände i vintras... Långsint? Nä, bara väldigt osocial och känner inte för att prata. Dessutom tycker jag bara att just denna mamman betedde sig dåligt gällande min dotter vid ett tillfälle, vilket jag är lite känslig för. F har andra kompisar som hon verkligen gillar och istället mer än gärna leker med och vars föräldrar jag mer än gärna träffar, samtalar och fikar tillsammans med. Vet inte riktigt varför jag är så anti, men ibland känner jag bara att vissa föräldrar blir för mycket ibland. Har jag blivit bitter? Äh, jag tror att jag bara är inne i en period då jag hellre är för mig själv och väljer ut de personer som tillför mig något. Men det handlar nog kanske inte bara om föräldrar utan folk i allmänhet. Jag behöver positiv energi, träffa bra och härliga personer som jag själv kan bolla och ventilera med om jag känner för det. Och det är bara ett fåtal som jag vill träffa och umgås med och som kan tillföra den kraften och energin.
Jag är normalt sett en väldigt social person som älskar att umgås med folk. Har alltid haft folk omkring mig under hela mitt liv, har växt upp i en stor familj och har många vänner och bekanta. Men ibland kommer det perioder då jag känner mig totalt osocial på flera plan. Det kan både vara privat och på jobbet. Eller på Ica i centrum, har inte lust att träffa på någon där som jag känner. Just nu vill jag bara möjligtvis ta en promenad med en god vän eller bara gå ut i skogen själv eller med familjen. Eller ta en fika med en förälder, men som tillför mig något positivt!
Det var en mamma en morgon denna vecka senast vars son är kompis med F som vill fika, jag har mött henne flera gånger vid skolan senaste dagarna men jag har knappt känt för att möta hennes blick, men artig som jag är så bemötte jag hennes alltid lika glada HEJ med mitt egna påklistrade leende och försökte skynda mig iväg tillbaka till parkeringen för att åka därifrån, men hon hann stoppa mig och fråga om fika igen (självklart), men som tur var kom en annan mamma och började prata med henne samtidigt som F kom springande tillbaka med en fråga till mig, vilket gjorde att jag kunde smita därifrån utan någon bestämd fikadag.... (usch, vad hemsk jag känner mig...). Men jag vill bara inte just nu....
(De få eller den förälder som läser detta vet jag nog inte känner sig träffad av detta inlägg.... Men man vet ju aldrig vem som kan slinka in här och läsa..... men jag tar den risken :-)
Det har också ringt på min mobil från bla en förälder som jag vet vill fråga om hennes dotter kan leka med vår dotter, men jag har inte haft lust att svara ens! Inte likt mig att strunta i att svara, jag brukar ju annars kunna avböja på en snyggt sätt, men jag känner bara inte för att F skall leka med just henne just nu och jag vill ännu mindre prata med hennes mamma, som jag fortfarande är lite sur på för en grej som hände i vintras... Långsint? Nä, bara väldigt osocial och känner inte för att prata. Dessutom tycker jag bara att just denna mamman betedde sig dåligt gällande min dotter vid ett tillfälle, vilket jag är lite känslig för. F har andra kompisar som hon verkligen gillar och istället mer än gärna leker med och vars föräldrar jag mer än gärna träffar, samtalar och fikar tillsammans med. Vet inte riktigt varför jag är så anti, men ibland känner jag bara att vissa föräldrar blir för mycket ibland. Har jag blivit bitter? Äh, jag tror att jag bara är inne i en period då jag hellre är för mig själv och väljer ut de personer som tillför mig något. Men det handlar nog kanske inte bara om föräldrar utan folk i allmänhet. Jag behöver positiv energi, träffa bra och härliga personer som jag själv kan bolla och ventilera med om jag känner för det. Och det är bara ett fåtal som jag vill träffa och umgås med och som kan tillföra den kraften och energin.
Jag är normalt sett en väldigt social person som älskar att umgås med folk. Har alltid haft folk omkring mig under hela mitt liv, har växt upp i en stor familj och har många vänner och bekanta. Men ibland kommer det perioder då jag känner mig totalt osocial på flera plan. Det kan både vara privat och på jobbet. Eller på Ica i centrum, har inte lust att träffa på någon där som jag känner. Just nu vill jag bara möjligtvis ta en promenad med en god vän eller bara gå ut i skogen själv eller med familjen. Eller ta en fika med en förälder, men som tillför mig något positivt!
Det var en mamma en morgon denna vecka senast vars son är kompis med F som vill fika, jag har mött henne flera gånger vid skolan senaste dagarna men jag har knappt känt för att möta hennes blick, men artig som jag är så bemötte jag hennes alltid lika glada HEJ med mitt egna påklistrade leende och försökte skynda mig iväg tillbaka till parkeringen för att åka därifrån, men hon hann stoppa mig och fråga om fika igen (självklart), men som tur var kom en annan mamma och började prata med henne samtidigt som F kom springande tillbaka med en fråga till mig, vilket gjorde att jag kunde smita därifrån utan någon bestämd fikadag.... (usch, vad hemsk jag känner mig...). Men jag vill bara inte just nu....
(De få eller den förälder som läser detta vet jag nog inte känner sig träffad av detta inlägg.... Men man vet ju aldrig vem som kan slinka in här och läsa..... men jag tar den risken :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar