1a oktober redan.... Jösses vad tiden går! Och några dagar är jag ett år äldre, men jag känner mig inte speciellt gammal. Inte inombords iallafall, där finns mitt barnsliga, spralliga och knäppa jag kvar. Jag kommer nog att fortsätta att vara sån... Dock ser jag ju i spegeln att senaste årets händelser i livet har tagit hårt och slitit ordentligt på både kropp, hud och ansikte. Kroppen känns både äldre och slöare, huden har tappat sin spänst och rynkorna har definitivt blivit många... Tur att man iallafall bor ute i naturen så att den friska luften ändå får göra sitt för kropp och skäl, det gör ju mig väldigt gott!
Men att åldras har för mig aldrig varit ett problem. Jag har aldrig kännt att jag måste spruta in Botox, lyfta mig, skaffa större bröst, har aldrig frekvent sprungit på skönhetssalonger för att försöka gör mig vacker. Jag har väl lyxat till mig och varit iväg nån gång på ett par sådana salonger, och förlängt naglar och haft mig. Men det känns bara onödigt då jag iallafall får skit under naglarna när man bor och lever som vi gör. Tacka vet jag jord under naglarna, målarfärg ända upp till öronen och arbetskläder och tofs i håret på fritiden, iallafall hemma. Dock inte när jag sticker iväg på kundbesök, då klär jag upp mig och gör mig representabel och fin!
Men det här med åldern har aldrig varit viktig för mig. När jag var yngre umgicks jag mycket med de som var äldre och nu kan jag mycket väl umgås med folk som är många år yngre eller betydligt äldre. Så länge man har något gemensamt och trivs ihop så är det väl knappast viktigt vilken årgång som man är född....
Hade jag levt med en man som var 10 år yngre eller äldre än mig så skulle väl inte det göra något så länge han har levt och skaffat sig livserfarenhet som kanske motsvarar min egen och att vi har samma värderingar och ungefär samma intressen. Nu har jag ju en man som är ett år äldre än mig och vi är väl i mångt och mycket väldigt lika med både livserfarenheter och intressen. Iallafall en del intressen :-) Han gillar sport mer än mig och jag gillar heminredning och "sociala medier" mer än han.
För mig är åldern egentligen bara en siffra. Så länge som man får bibehålla sin hälsa och få vara frisk och få chansen att leva så som man själv vill och få uppleva saker genom hela livet, både på gott och ont, så känner iallafall jag att det är då som jag är mest lyckligt lottad! Jag lever gärna 35-40 år till så länge som jag får hålla mig frisk och är klar i knoppen och se barnen växa upp och få familj. Det finns så mycket kvar att lära sig av livet och jag har förhoppningsvis många friska år kvar att leva så varför ska man egentligen beklaga sig så mycket över saker och ting? Ibland gör jag det, men jag kommer ibland också på mig själv och försöker då påminna mig om att det finns såå många möjligheter med såå små medel som kan förgylla de små stunderna i ens tillvaro, om så bara för en liten stund! Och de stunderna är värda så otroligt mycket för kropp och skäl! Jag struntar i min och andras ålder och jag känner med mina strax 44 år att jag är i den bästa tiden i livet! Mitt i livet! Jag tänker fortsätta att åldras med behag! Och jag rekommenderar alla andra att göra det också! Leva, njuta, se möjligheterna så tror jag att man mår som bäst!
Men att åldras har för mig aldrig varit ett problem. Jag har aldrig kännt att jag måste spruta in Botox, lyfta mig, skaffa större bröst, har aldrig frekvent sprungit på skönhetssalonger för att försöka gör mig vacker. Jag har väl lyxat till mig och varit iväg nån gång på ett par sådana salonger, och förlängt naglar och haft mig. Men det känns bara onödigt då jag iallafall får skit under naglarna när man bor och lever som vi gör. Tacka vet jag jord under naglarna, målarfärg ända upp till öronen och arbetskläder och tofs i håret på fritiden, iallafall hemma. Dock inte när jag sticker iväg på kundbesök, då klär jag upp mig och gör mig representabel och fin!
Men det här med åldern har aldrig varit viktig för mig. När jag var yngre umgicks jag mycket med de som var äldre och nu kan jag mycket väl umgås med folk som är många år yngre eller betydligt äldre. Så länge man har något gemensamt och trivs ihop så är det väl knappast viktigt vilken årgång som man är född....
Hade jag levt med en man som var 10 år yngre eller äldre än mig så skulle väl inte det göra något så länge han har levt och skaffat sig livserfarenhet som kanske motsvarar min egen och att vi har samma värderingar och ungefär samma intressen. Nu har jag ju en man som är ett år äldre än mig och vi är väl i mångt och mycket väldigt lika med både livserfarenheter och intressen. Iallafall en del intressen :-) Han gillar sport mer än mig och jag gillar heminredning och "sociala medier" mer än han.
För mig är åldern egentligen bara en siffra. Så länge som man får bibehålla sin hälsa och få vara frisk och få chansen att leva så som man själv vill och få uppleva saker genom hela livet, både på gott och ont, så känner iallafall jag att det är då som jag är mest lyckligt lottad! Jag lever gärna 35-40 år till så länge som jag får hålla mig frisk och är klar i knoppen och se barnen växa upp och få familj. Det finns så mycket kvar att lära sig av livet och jag har förhoppningsvis många friska år kvar att leva så varför ska man egentligen beklaga sig så mycket över saker och ting? Ibland gör jag det, men jag kommer ibland också på mig själv och försöker då påminna mig om att det finns såå många möjligheter med såå små medel som kan förgylla de små stunderna i ens tillvaro, om så bara för en liten stund! Och de stunderna är värda så otroligt mycket för kropp och skäl! Jag struntar i min och andras ålder och jag känner med mina strax 44 år att jag är i den bästa tiden i livet! Mitt i livet! Jag tänker fortsätta att åldras med behag! Och jag rekommenderar alla andra att göra det också! Leva, njuta, se möjligheterna så tror jag att man mår som bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar