Säga och berätta!

Jag har kommit på mig flera gånger senaste veckan med att jag inte har fått sagt det som jag vill säga... Och det beror inte på att jag inte fått en syl i vädret utan att jag glömmer bort vad jag skall säga eller berätta. I efterhand så  tänker jag, "just det, varför berättade jag inte det?" Är jag bara disträ eller är det något annat som spökar undrar jag. Jag vet inte riktigt. Visst har det varit mycket med allt de senaste månaderna men min hjärna verkar ändå funka allra bäst när jag har som mest att göra med aktiviteter.
Jag har träffat ett fåtal personer denna vecka och fått ovanligt lite sagt och jag känner väl att jag behöver prata mera, men då gäller det ju att säga något också :-). Hjärnan verkar vara i en bomullstuss just nu och jag behöver nog lite mental träning för att få igång den igen. Får jobba på det! Jag får skriva så länge istället för egen del.

Apropå skriva, jag har nu beslutat mig för att jag skall våga ta steget att skriva en egen berättelse och skicka in den till Hemmets Veckotidning och få den publicerad i tidningen. Där får vem som helst skicka in sina berättelser och få den publicerad, och det sker med full anonymitet. Någon gång skall jag ju skriva färdigt en egen bok och drömmen är ju förstås att få den utgiven. Och i och med att jag nu tar steget, i hopp om att få min berättelse i veckotidningen publicerad, så får jag också känna på hur det egentligen är att få dela sin berättelse offentligt. För tänk om man senare får ge ut en bok som alla kan få tillgång till, det är ju faktiskt både spännade och lite läskigt, självvalt förstås men läskigt, overkligt, stort, känslomässigt jobbigt säkert och väldigt självutlämnade och som man sen inte kan ångra efter utgivandet av boken. Man måste nog vara helt säker på att man faktiskt vill och vågar ta det steget och vara beredd på både bra och dåliga reaktioner....  Men ett litet steg i taget kanske är bra att börja med, så det är bara för mig att sätta igång att skriva!