Paus på obestämt tid!

Jag har velat fram och tillbaka om jag skall fortsätta blogga eller ej, för att bearbeta en massa saker. Men jag känner att det inte blir något bra. Så nu har jag bestämt mig för att lägga ner bloggandet helt på obestämd tid då det blir för personligt och privat i mina känslor och tankar att ventilera här. Jag har inbillat mig att om jag bara försöker tänka positiva tankar så ordnar allt sig, men jag pallar verkligen inte detta som jag mår nu! Jag har dippat långt ner denna gång efter allt som hänt senaste tiden och jag vill bara försöka koncentrera mig på att hålla mig flytande.
Sköt om er och vi får se när eller om vi ses här igen! Kram

Ett långsamt farväl!

Idag tog vi ett sista farväl av dig vid begravningen som var så fin! Den blev sådär ljus och vacker som jag hoppades att den skulle bli! Vi är övertygade om att du har det riktigt bra nu!

Tack mamma för allt! Du är älskad och saknad här på jorden! 

http://www.youtube.com/watch?v=J0BhThakFoI

http://www.youtube.com/watch?v=8sUGMTMybh0

Fast jag inte trodde det så är jag här igen!.. Fredagen den 13:e, Otursdag eller inte?

Nyss var jag så låg att jag var beredd att ge upp allt......  Men efter idag känns det trots allt lite bättre!!

Fredagen den 13:e, Otursdag eller inte?

Långfredag idag, en vecka kvar tills fredagen den 13:e. Vi syskon valde idag att begrava vår mamma nästa fredag, fredagen den 13:e istället för att få vänta ett slag. Fredagen den 13:e är för många förknippad med otursdag, men vi syskon var enade överens om att detta ändå skulle vara en dag som passade både mamma och oss att begrava henne. Bara 13 dagar efter hennes död men vi känner att det är rätt och det känns väldigt bra! Vi skall ju i alla fall genomgå denna jobbiga dag och även för de långväga begravningsgästerna är denna dag passande. Fredagen den 13:e kanske ändå kan bli något bättre än en otursdag får vi hoppas, även om inte jag personligen har varit särskillt otursförföljd denna dag!

Det är påsklov för Felicia hela den kommande veckan och vi är nog rätt bestämda med att hon inte skall närvara på begravningen då jag misstänker att hon kan tycka att det är alltför jobbigt och kan ta rätt illa vid sig av detta. Det är svårt i hennes ålder, men jag tror att vi gör rätt som låter henne avstå. Så vi får antagligen försöka hitta en kompis att vara hos under de eftermiddagstimmar begravningen och minnesstunden är. Vi får se hur vi kan lösa det. Fixar vi inte det så får hon helt enkelt följa med på begravningen ändå. Allting brukar trots allt lösa sig.

Idag var vi fyra syskon med två av de respektive samborna först i mammas lägenhet innan vi syskon åkte ner till begravningsbyrån och ordnade allt för begravningsdagen. Efteråt åkte vi tillbaka tillbaka till lägenheten och röjde lite och delade upp lite möbler och grejer. Sen avslutade vi vår dag med en middag tillsammans på O´learys innan vi skiljdes åt. Det var så skönt att alla var överens om allting och vi är tillfreds med de känslor och tankar som finns! Det var en mycket bra dag idag för omväxlings skull! Känns härligt!
Så nu går jag och lägger mig gladare och mer tillfreds än någon annan kväll de senaste veckorna!

Försöker men...

...jag orkar inte... lägger ner... Ingen inspiration, inga mål, ingen motivation. Olikt mig men jag lägger ner.

Må gott och ta hand om varann! Fortsätt blogga! Kram

Livet måste gå vidare!

När jag var liten så var jag rädd för döden. Den var så skrämmande och så mörk. Jag vet när mina föräldrar pratade om någon som precis hade dött så var det mycket hysch hysch när vi barn var i närheten och hörde på. Det blev så onödigt skrämmande, läskigt, svart och nästan skamset att prata om. Det vart min bild som jag fick av döden.
Idag är jag vuxen och har sett döden på nära håll och visst kan den fortfarande vara skrämmande men den är inte längre mörk. Den är ljus! Och den kan till och med vara vacker!

Jag och mina syskon vakade över min pappa de sista dagarna i hans liv, men jag var inte den av oss syskon som satt vid honom när han somnade in för 4,5 år sedan.
I fredags så vakade vi syskon över vår mamma på sjukhuset som väntades somna in för evigt inom kort och på lördag eftermiddag så löste jag av min äldsta bror och hans sambo. Jag satt ensam med mamma när hon somnade in ett par timmar senare. Det känns så skönt att det var jag som satt där då. Att se en människa dö, i det här fallet min mamma, låter antagligen väldigt hemskt men för mig var det faktiskt väldigt fridfullt. De sista dygnet såg mamma "hemsk" ut med sitt insjunkna bleka ansikte osv. Och har man aldrig själv fått se detta på nära håll med egna ögon med någon så kommer man aldrig att kunna förstå detta heller.
Det var skönt när först pappa somnade in och sedan nu när mamma somnade in, då de blev av med smärtor och sjukdomar och allt vad det inneburit. De är nu fria och friska!

Men det är så tomt nu..... Jag har inte längre några föräldrar.... Jag är föräldralös... Det är en sådan konstig känsla som jag tvingas få vänja mig vid. Föräldrar skall liksom alltid finnas till, men samtidigt så visste jag ju att de en dag inte skulle finnas till mer... Men det känns så konstigt. De avled ju inte hastigt och lustigt, utan vi alla visste med både mamma och pappa att de till slut skulle somna in pga av deras sjukdomar och jag vant mig vid tanken och tom önskat att de båda skulle få somna in då de led. Men blev iallafall så snopet på något vis. Jag vet inte om mina tre äldre syskon känner som jag eller ej men jag har inte riktigt landat... Det kanske kommer att ta tid att vänja sig... Det kanske kommer efter att vi städat ur lägenhet, haft begravning av mamma, rensat bland gamla minnen osv. Jag vet inte.... Tror ingen kan förstå denna obeskrivliga känsla om man inte själv har mist båda sina föräldrar.
Detta är tyvärr sådant de flesta kommer att behöva få uppleva för det är livets gång!
Och tyvärr måste Livet gå vidare!

Jag känner stor sorg över att mamma nu också är borta och jag försöker verkligen ta mig tid att sörja, känna efter, förstå, landa, acceptera och pusta ut. Och faktiskt känna glädje! För JAG har ju själv ett liv också. Jag är glad för de små stunder som ges i livet. Jag är jätteglad för varje kram, för varje leende,  jag är glad att jag är jag, jag är glad för att jag lärt mig av livet, jag är glad över att vara olycklig ibland för att inte ta saker och ting för givet! Jag är glad över att vara lycklig för små och stora saker, jag är glad över mina syskon med familjer och min egen familj, jag är glad över att jag fick förmånen att bli mamma! Jag är glad över att ha någon att älska och jag är glad för alla mina fina vänner!
Tack livet för vad du har gett mig!

Återigen, var rädda om varandra! Ni vet inte hur länge ni har varandra! Livet är för kort för att gå och fundera för mycket, lev och se till att få må bra så gott det går! Kram

Min mamma, en ängel!

Igår eftermiddag var jag igen hos dig! Jag satt hela tiden och höll din hand, pratade och smekte dig på kinden och pannan. Du kunde inte svara mig men jag såg i dina ögon att du hörde och uppfattade vad jag sa. Du kämpade med din tunga andning och ditt hjärta slog svagt. Dina muskelryckningar var borta och du var så lugn. Vi tittade varann i ögonen och det var bara du och jag. Din hy var så vackert slät, jag sa till dig att du såg ut som en tonåring i ansiktet för du var så slät. Du tittade på mig och lyssnade.

När jag suttit hos dig i ett par timmar och jag sa "jag går bara snabbt på toaletten och skall också hämta en kaffe, jag är strax tillbaka", så undrar jag nu efteråt om det var då du bestämde dig...
När jag kom tillbaka efter en och en halv minut så såg jag att ditt ansikte blivit blekare och insåg jag att du strax var på väg... Jag tog din hand igen och hörde dig ta ett andetag och gjorde sedan ett långt uppehåll, sådär som du hela tiden gjort när vi undrat om du skall börja andas igen eller inte. Denna gång slutade andningen, men jag såg på din hals att pulsen slog och jag kände att du tog tag i min hand. Dina läppar tappade färg och blev lika bleka som din övriga ansiktsfärg. När sköteskan kom kände hon svag puls i din handled. Vi kände pulsen som blev svagare och som till slut upphörde och du hade nu lämnat oss för alltid! Du var nu på väg till pappa!

Vila i frid mamma! Vi älskar dig och du är saknad! Nu slipper du din hemska Parkinson och är en frisk och fridfull ängel! Hälsa pappa!

Tycker om denna!

Hemmagjort miljövänligt lördagsgodis!

För något år sedan så testade jag och F att göra eget lördagsgodis efter recept från Miljöhjältarnas websida. Vet att jag skrev ut recepten och lade dessa på ett jättebra ställe.... dock inte bland de övriga recepten, så nu hittar jag inte detta förstås.... Typiskt!

Efter lite letande så har jag nu hittat ett par recept (ligger under SIDOR RECPET). Vi skall nu försöka hinna med att göra detta tills på lördag. 

Det vart iallafall gott godis första gången och F åt med stor belåtenhet så vi skall se om hon tycker om det även denna gång!

Ont i kroppen!

Under de senaste 6-8 veckorna så har jag känt av min nack och ryggvärk mer och mer igen. Den blossar ju upp ibland när jag varit för stillasittande och när jag fuskat med träning. Just den värken har ju blivit kronisk efter min hjärnhinneinflammation som jag hade för 3,5 år sedan. Jag har ju sedan dess till och från gått på Tallhöjden för sjukgymnastik och massage. Senaste året så har jag också blivit ordinerad att träna på Friskis & Svettis vilket jag var flitig med hela förra året fram till november. Den träningen har gett resultat och jag har inte alls haft så ont när jag hållit igång på lagom nivå, men just träning och promenader har jag varit riktigt dålig på de senaste fyra månaderna, varför jag nu börjar må som jag gör dvs med värk och stelhet i nacke och rygg samt spänningshuvudvärk.

Resultatet av mitt fusk är att jag återigen går på Tallhöjdens sjukgymnastik och skall nästa vecka börja köra rehab-träning på Friskis igen. Idag var jag på Tallhöjden och fick lite massage, vilket gör att lite spänningar har släppt och jag börjar få ont i huvudet igen... Men som lindring, efter massagen och att musklerna nu stelnat till efteråt, så har jag lagt på mig en varm vetekudde över axlarna och nacken så får vi se om det släpper lite för jag vill ju inte behöva börja med de där förbaskade huvudvärkstabletterna! Sedan smörjer jag på lite voltarensalva också. Jag VET ju så väl att jag mår allra bäst när jag får hålla igång med träning och promenader både vad gäller den kroniska värken efter hjärnhinneinflammationen och fibromyalgin. Man kan ju fråga sig hur man är funtad? Varför fuskar jag då då egentligen?? Men å andra sidan har det varit mycket på den privata sidan med en döende mamma och allt annat som varit känslomässigt jobbigt så det påverkar ju kroppen negativt också såklart. Min mycket kloka vän Therése har ju sagt till mig på skarpen att jag skall "ut med språket om det är något som är jobbigt för annars sätter det sig i kroppen i form av mer smärta" och hon har så himla rätt! Så nu vågar jag ju inget annat än att lyda henne och försöka sköta mig....

Klokt om Fibromyalgi!

En god morgon!

Ha en underbar dag! Kram

Inte längre en favorit?

Sedan barnsben så har jag varit fullkomligt galen i pasta. Jag är uppväxt på spagetti och makaroner och första åren efter jag flyttat hemifrån så levde jag på pasta i alla dess former. Det var mycket spagetti och köttfärssås, makaroner och falukorv/köttbullar, lasagne, tortellini, ravioli med mera.

Sedan jag började med LCHF kost för ett år sedan så har jag ibland längtat efter pasta, någon gång i början så frossade jag vid ett tillfälle riktigt tunn spagetti som är den riktiga favoriten av spagetti, men ack så ont i magen jag fick och illamående blev jag. Och ont i kroppen som bara den efteråt. Men gud vad det smakade gott! Men jag ångrade mig djupt för det var inte värt mödan av att må så dåligt efteråt.

Idag gjorde jag spagetti och stekt falukorv till familjen och själv åt jag gräddstuvad vitkål till falukorven. När jag smakade av spagettin så smakade den helt annorlunda mot vad jag är van vid. Jag tog sedan en gaffelfylld smakbit med spagetti under middagen och den smakade lika konstigt då. Jag undrade om de andra kände av att det var något konstigt med den, men nä, det smakade precis som vanligt sa de...

Jag har märkt att mycket utav det som jag ätit tidigare inte alls har samma smak längre. Mina smaklökar har ändrats totalt och vant sig av vissa smaker och jag vart väldigt förvånad över att jag reagerade så annorlunda i smak på spagettin idag. Bra på ett sätt, då pasta innehåller mycket kolhydrater som jag inte längre äter så mycket utav, för då slipper jag bli frestad att vilja smaka igen!
Någon som känner igen sig??

Den stuvade vitkålen smakade däremot superb! :-)

Måndagens kloka!

Varför är imorgon bättre?

Du människa stanna upp ett tag och se Dig omkring
Vad är det Du söker, vad vill Du för någonting?
Du springer förbi det liv Du har,
Och tror att det blir bättre kommande dar.
Sätt värde på varje dag Du får,
Vad vet Du om imorgon och nästa år?
Så människa jaga inte efter de dagar Du ej sett,
Utan lev idag och njut av att vara mätt.
För imorgon kan Du mist något av det kära i livet,
Man skall inte tro att allt är för givet.
Just nu är Din stund på jorden,
Tänk ofta på dessa orden!

Vackert och nödvändigt!

Ryggsäck!

Jag gillar ryggsäckar! MEN inte om ryggsäcken är full som någon bär med sig genom livet. Sådana ryggsäckar blir till slut för tunga att bära och psykiskt jobbiga att se i verkligheten. Att få en person att själv inse att man måste plocka ur sin ryggsäck är inte så lätt, speciellt om personen ifråga inte förstår det själv. Alla har vi väl något i någon gammal ryggsäck, jag själv har haft en hyffsat stor, men som jag successivt försökt att plocka ur så mycket som gått. Idag känns den mycket lättare!

Min högsta önskan är att kunna hjälpa denne person att tömma sin rygga, men hur gör jag det? Jag har försökt så många gånger! Men denne lyssnar inte, ser inte, vill inte och klarar inte självmant att tömma den på egen hand! Jag inser att det behövs hjälp men det är bara jag som ser det! Vet inte vad jag snart skall ta mig till för ryggan blir tyngre och tyngre och jag orkar snart inte vara med och bära den. Jag blir förtvivlad, ledsen och arg på samma gång. För jag vill att den skall tömmas innan personen ifråga går sönder! Och jag själv som ständigt är med och får bära på denna, ofrivilligt, börjar få rejält ont i ryggen. Svårt dilemma och jag väger mina vågskålar ständigt och jämt. Den ena tippar över oftare än den andra och det är svårt att hitta balansen, även om viljan och styrkan hos mig finns.
Men den som lever får se. Rätt var det är så händer något! Och vi får väl hoppas på att det är något positivt som kommer ur det hela! Till slut tror jag det, för jag är ju trots allt en rätt positiv person!

Lugn helg?

Jag hoppas på en lugn helg! För det var många år sedan som jag inte gjorde någonting alls under en helg. Men fixar jag det? Nä, jag kan ju inte sitta still.. Det är ju inte jag liksom. Så det finns hur mycket som helst inplanerat som jag borde göra. Tex fixa mina hemsidor (byta web-verktyg, ta bort innehåll och ersätta med nytt då SOBREMA ändrat sin verksamhet mm), bokföra färdigt första kvartalet, tvätta fönster, skruva och spackla i nya huset, tvätta bil, städa altan, städa bort större delen av vintern, åka till sjukan och besöka mamma, skulle vilja hinna lägga ut en ny cache (hur går det tjejer? har ni hunnit testa att leta efter den/hittat den första cachen än?) samt umgås med dottern, leka, cykla och promenera med henne förstås. Och basta vore skönt! Lite utav dessa saker hinner jag med men jag tror inte allt. Strax skall jag sluta jobba och ta helg, iallafall ikväll. Sen är det hårdkörning som vanligt vilket är kul och givande!

Jag önskar er alla en helt fantastiskt underbar helg! Det tänker jag ha! Puss och kram

Fredag!!!!

Att vara stark är inte att aldrig falla, utan att ta sig upp efter varje fall!

Nu är filosofen och djupingen i mig här igen...

Jag tror att jag har ett ganska varmt hjärta med mycket medmänsklighet och empati, och jag har levt med tron om att jag behandlat andra människor lika, och att alla människor har ett lika värde. Jag har påstått att jag inte har några fördomar. Jag visste uppenbarligen inte alls vad jag pratade om.
För blickar jag tillbaka i livet så ser jag att jag i verkligheten inte alls levt efter detta. Det finns gånger i livet som jag faktiskt behandlat människor illa. Det finns gånger då jag kännt att människor kanske bör behandlas olika. Och jag har fördomar...
Jag är inte perfekt men jag drevs i unga år av känslan att jag måste vara perfekt. Och jag trodde nog gott om alla under en period.

Och likväl som jag har behandlat andra människor illa så har jag själv ibland blivit illa behandlad.
Och fördomar finns det uppbarligen också många hos mig. Det räcker tex med att jag ställer mig och tankar bilen på macken och skall gå in och betala, då låser jag bilen, speciellt om dottern sitter ensam kvar i, för att inte riskera att någon tar sig in i bilen när hon är där. Jag litar inte på alla människor utan bestämmer mig för att vissa människor är ohederliga eller galna på något sätt. Jag har nog rätt bestämda åsikter om vilka som är bra människor respektive sämre.

Vad allt detta beror på hos mig har jag inget konkret svar på. Om det enbart beror på att jag själv blivit utsatt för både brott, ohederlighet, personligt svek, brutna löften osv eller om det är så att jag bara är en i mängden av alla människor som faktiskt känner likadant, jag vet inte. Och jag måste väl inte ha svar på det heller egentligen.

Hur som helst så verkar det förutbestämt att livet skall vara en hård skola som innehåller allt! Glädje, sorg, mål, drömmar, svek, brustet hjärta, kärlek, hat, liv, död, vänskap, fiende, motgång och framgång osv. Det är livet det! Ibland kan man fråga sig om det är värt att behöva genomgå allt detta! För jag är ju faktiskt inte ensam om det.

I mitt liv så har jag fallit många gånger... Men jag har alltid på något sätt tagit mig upp igen. Hur kommer det sig? Jag föddes ju inte stark. Vad är det som gör att man envisas med att ta sig upp? Och det kommer ju nya perioder då man dippar med jämna mellanrum i livet och kanske faller ner igen... Vart kommer överlevnadsinstinkten ifrån, vare sig man är djur eller människa?

Jag hade änglavakt i en rejäl singelolycka med min bil en gång. Vad var det som gjorde att jag överlevde, egentligen? Det har jag funderat på många gånger. Men det var nog iallafall inte för att jag var stark....

Jag blir aldrig klok på livet. Filosofen i mig funderar på om det är förutbestämt hur utstakat livet skall bli och vara eller ej. Ibland kommer filosofen fram när jag är lycklig, ibland kommer när jag är olycklig....

Men på något sätt så lever jag med den tesen att Lev livet som du själv vill och bestämmer dig för att leva och den enda som kan påverka ditt liv är bara du själv!

(Gud vad jag är trött, nu går jag och lägger mig och skiter i att fundera mer på detta)

Att prata om döden med en 6,5 åring.... Hur gör man det enklast??

Som jag tidigare nämnt så åkte min mamma in akut på sjukhus och vart inlagd och när det var som mest kritiskt så svävade hon verkligen mellan liv och död. Vi trodde starkt på att hon skulle somna in väldigt snart. Nu har hon dock piggat på sig lite och mår lite bättre...

Men vi var alla inställda på att stunden strax skulle vara inne för henne att somna in för vi kände ju igen allting sedan vår pappa gick bort för 4,5 år sedan. Detta fick mig att förbereda mig på det värsta mentalt och tänka mera på döden.

Min dotter frågade mig en dag om mormor skulle dö, och jag svarade jag vet inte... Hon blev ledsen och vi började att prata lite om döden. Men att prata om döden med ett barn är så svårt.  Hur gör man det enklast? 

När jag själv var barn så såg min bild av döden väldigt mörk ut. Idag ser jag att den kan vara ljus, åtminstone försöker jag skapa en ljus bild när jag pratar med Felicia om det. Jag vill ju att hon skall få en så ljus bild av döden som möjligt och inte behöva bli rädd. Döden kan ju vara så skrämmande.

Felicias morfar gick bort när hon var knappt två år gammal och hon kommer knappt ihåg honom men undrar ibland hur han var. Hon har kort på honom och ett par saker i sin hylla som hon fått utav honom när han levde. Hon kom dock ihåg några sekvenser ca ett halvår efter hans död, från morfars tid tillsammans med henne, som jag faktiskt tycker är märkligt att hon överhuvudtaget minns då hon var så liten. Men rätt häftigt ändå.

Den ljusa bilden som jag försökt skapa av morfar för några år sen är att han finns uppe i himlen på ett vitt moln och där sitter han och tittar ner på oss. Han ser vad som händer i våra liv och han följer och vakar över oss. Jag förklarar för Felicia att han ser henne och han ler och gläds åt att se henne växa så det knakar. Detta gör henne glad, men är förundrad över varför vi inte kan se honom. Jag säger att han har lämnat jorden för att istället leva vidare i himlen där han slipper att vara sjuk och ha ont och han är där tillsammans med andra som också är avlidna. Han har det bra och har nya kompisar och däruppe finns även min gamla katt Snurran som han tyckte så mycket om. Felicia är rätt förtjust i Snurran trots att hon aldrig hann träffa henne. Hon älskar när jag berättar om denne kisse som jag hade i hela 18 år.

Vi åker ibland till minneslunden i Järna Felicia och jag, där morfar finns. Vi tänder ett gravljus och ställer vid en stor En, lite avsides från gravljusbänken där alla andra är... Morfar ville ibland vara lite för sig själv och denna plats vid Enen lite i skuggan stämmer väl in på honom. Ibland har hon med sig någon teckning eller något annat som hon vill ge till honom, och som vi lämnar där. Och gången efter som vi kommer dit så finns det oftast inte kvar på platsen och Felicia inser att morfar hämtat detta.

Jag minns när Felicia var 3-4 år och hon och jag en vårdag kom hem från en familjedag på Torekällberget. Hon hade fått en heliumgas-ballong i ett snöre. Väl hemma så råkade hon släppa snöret på ballongen och hon såg ballongen försvinna högt upp i luften till hennes förtvivlan. Då sa hennes pappa, ”men vet du Felicia, morfar fångar den och tar hand om den!” . Hennes ledsna min gick över till ett stort leende och hon insåg att det inte längre var någon fara med ballongen. Hon visste att han skulle ta väl hand om den. Detta pratar vi om än idag.

Nu när mormor ligger på sjukhus så vill jag inte att Felicia träffar henne. Mormor är så förändrad i sitt utseende och ser verkligen både väldigt gammal och rent av ”död” ut i sitt insjunkna och likbleka ansikte och jag vill att Felicia skall behålla den tidigare bilden av sin mormor där hon såg friskare ut. Samtidigt så vill jag ju att hon skall få träffa sin mormor igen. Tänk om hon dör och Felicia aldrig mer får träffa henne, gör jag rätt?? Det är så svårt, men jag tror att jag gör rätt. Jag tror hon kan påverkas negativt om hon får träffa henne i det tillståndet som hon nu befinner sig i, dvs i slutskedet av sitt liv. Nu har hon visserligen blivit lite piggare och fått tillbaka sin färg i ansiktet lite mer. Men jag vill inte att Felicia skall se henne så eländig... Men om mormor dör så tror jag ändå att Felicia förstår att det är bättre att mormor får komma till morfar och få vara tillsammans med honom igen!

Jag vet inte om detta är ett optimalt sätt att prata om och förhålla sig kring ämnet döden inför ett barn. Det är så svårt. För jag vet ju inte sjäv hur döden egentligen ser ut! Är det någon levande person som vet det? Gör jag rätt inför min dotter? Jag vet inte....

Ja, jag har en last...Jag erkänner!

Jag har alltid varit förtjust i saltlakrits, men jag äter ju inte längre godis då jag tycker allt godis smakar alldeles för sött. Jag har aldrig varit någon riktig godisgris överhuvudtaget men jag har ändå haft ett par favoriter i lördagsgodispåsen sedan barnsben. Favoriterna har alltid varit sockerbitar och colaflaskor (små) och i vuxen ålder kom mer saltlakrits in.
Saltlakrits är fortfarande såå gott, bara jag slipper det söta.

Jag har aldrig rökt cigaretter eller liknande men snusade minisnus konstant under ett par år för 15-20 år sedan. Jag vart nikotinberoende. Och hade svårt att sluta med detta, men då jag fick en del magsmärtor och hade magkatarrer i omgångar så beslutade jag mig ändå för att sluta med miniprillor och lade också av med kaffet vilket resulterade i att magen blev bättre.

Nikotin är ett fördärv som är svårt att få bort helt har jag märkt. Begäret efter nikotin har kommit och gått genom åren, trots att det var så länge sedan som jag slutade. Men jag vet också att när suget har kommit så har det varat i 15-20 sekunder och sen går det över. För jag vill ju inte börja med det riktiga snuset igen. Under perioder så har jag tuggat tuggummi, ätit smågodis ibland, och snusat nikotinfria äckliga sprillor som substitut. Har saknat att ha något i munnen...

I somras provade jag ett stycke portionssnus som ena bonussonen snusar. Jag vart illamående och yrslig och tyckte det kändes ofräscht, men det där förbaskade nikotinet fanns ju där och jag fick lust att prova igen. Men nä. Jag ville verkligen inte ha dessa påsar i munnen.
I höstas kom samme bonusson hem med en liten liten plastdosa med små små pressade tobaksrullar som luktade lakrits. Jag provade att smaka en sådan liten rackare (som är hälften så stor som en läkerol) och åhh vad gott det smakade! Det smakade saltlakrits och var lite starkt till en början så jag spottade snabbt ut denne. Men det tog inte så lång tid innan jag köpte mig en egen liten sådan ask. Det som var bra var att man kunde smaka, spara den lille, smaka nån dag senare och spara. En liten ask med ca 30 st små rullar räckte i 3-4 månader och jag tog 1-2 st i veckan.

Den perfekta saltlakritssmaken täcker mitt godisbehov och jag tar mig en liten rulle då och då. Men jag kan också vara helt utan i ett par dagar, upp till någon vecka, vilket känns bra. Jag har efter ett halvårs användande, inte ett fast beroende av dessa små (än). Men de är sååå goda så jag tar hellre dessa små än börjar med mini- eller stora snusprillor igen! Jag unnar mig denna saltlakritslast! Gott!