Jag tänker mycket på mina föräldrar. De var ett par som var som enkla, rätt vanliga personer från arbetarklassen som uppfostrade fyra barn. När jag föddes så bodde vi 6 personer i en 2-rumslägenhet.
Mina föräldrar var två väldigt jordnära personer. Jag tror att de försökte uppfostra oss alla barn så lika som de kunde, trots att vi var i spridda åldrar, jag var (och är) yngst och mitt äldsta syskon är sjutton år äldre än mig.
Mamma och pappa levde verkligen för familjen genom hela livet. När jag och min 5 år äldre bror var små så flyttade min äldsta bror hemifrån, ett par år efter gjorde även min syster det.
När jag var sex år så fick min äldsta bror sitt första barn och senare kom det fler barnbarn till mina föräldrar, så det har alltid funnit barn i familjen.
Familjen har som bekant alltid varit viktig för mig. Jag kan idag vid 44 års ålder och med två bortgångna föräldrar blicka tillbaka med andra ögon på familjen och främst på mina föräldrar, än vad jag gjort tidigare. Vissa saker tar man så himla mycket för givet, idag ser jag vissa saker så annorlunda. Och när jag gör det så konstaterar jag att jag själv vill förändra och utveckla mig i mitt föräldrarskap. Och det är svårt att förklara varför såhär bara i någon mening... Men jag vet HUR jag skulle vilja vara, vad jag vill bli bättre på, och vad jag inte vill missa. Min dotter, hon växer så fort och jag vill inte missa något i hennes liv. Men det känns det som att jag har gjort det ibland... Likaså med hennes bröder. Där har jag försökt att vara en vägledande, lyhörd och närvarande förälder, men har ju också fått stå utanför föräldraskapet då de har sin riktiga mamma.... Ibland har det varit väldigt svårt när man vill vara närvarande, att behöva stå "utanför" och behöva stiga åt sidan..... Och ibland mittemellan deras mamma och pappa.
Att vara förälder är inte alltid så lätt, oavsett om man är styvmamma eller biologisk mamma. Men man lär sig hela tiden. Jag vet bara att det finns saker som jag inte vill föra över på våra barn som mina föräldrar gjorde på mig och mina syskon. Visserligen var det andra tider förr och de hade andra förutsättningar än vad jag har som förälder. Även om jag haft en rätt relativt normal barndom så vill jag själv ändå kunna ge mera till mina barn. I synnerhet till vår dotter där jag inte behöver stå utanför...
Jag saknar mina föräldrar. Ibland blev jag så frustrerad över deras val att de inte gjorde sitt yttersta för att leva ett så drägligt liv som möjligt med deras sjukdomar. Jag kände att de gick miste om så mycket, främst sig själva men också tiden med oss kunde de sista åren ha blivit både lindrigare och lyckligare.
Jag saknar mina föräldrar..... Innan de gick bort så var det vardagliga så självklart... Jag funderade inte så mycket på vad jag skulle sakna när de gick bort. Det gör man nog kanske inte... De fanns ju där och hade alltid gjorde det, ända sedan jag föddes. Så det gick ju inte att föreställa sig riktigt, man visste ju inte hur det skulle kännas när de väl var borta....Vad skulle du sakna mest om din mamma eller pappa gick bort? Är det de dagliga/veckosamtalen i telefonen om väder och vind? Är det att kunna fråga dem om saker som hände i förra veckan eller tidigare i livet såsom barndomen tex? Är det att kunna semestra, äta och vara tillsammans, även om man ibland blir för ofta och för intensivt, eller för sällan för den delen? Eller är det att kunna bolla saker med dem och få rådgivning? Även om jag inte alltid frågade om saker så saknar jag att jag inte längre KAN fråga om saker och ting! Jag saknar att telefonen inte längre ringer och jag blir avbruten mitt i matlagningen eller under middagen... Jag saknar att inte kunna åka upp och hälsa på mina föräldrar, även om jag ibland vart irriterad på dem när jag var där..... Och jag fick ofta dåligt samvete för att de aldrig var tillräckligt nöjda med den tiden, även jag tog mig tid att åka dit... Jag saknar att vi inte gjorde mer tillsammans. Jag saknar att vi inte fick mera av tiden, fast vi egentligen hade tid. Jag saknar våra olikheter, jag saknar sååå mycket och det är ett sådant tomrum som inte går att beskriva om man inte upplevt detta tomrum förrut... Och konstigt nog är denna saknad både frustrerande och faktiskt inspirerande på något vis... Inspirerande för att jag växt som människa i och med det faktum att faktiskt vara föräldralös och tvingas att klara mig utan deras vägledning och historier... När sorgen var som värst efter mammas bortgång och jag trodde att ingen någonsin kunde känna en sådan outhärdlig smärta som jag kände, för jag var övertygad om att MIN smärta var den allra värsta som någon överhuvudtaget haft, så visste jag ju innerst inne att det var en lärdom som jag skulle få "nytta" utav i sinom tid. Även om man inte tror det så blir man starkare som människa vilket gör att man också växer. Man klarar mer än vad man själv tror, och det inspirerar.
Jag läser just nu ett par inspirerande böcker, som inte alls har med föräldrarskap, sorg eller saknad att göra, utan handlar om att våga satsa för att lyckas i livet. I boken Våga, vårda, vinn! (utav Therése Albrechtson) beskrivs hur man medvetet kan välja att se möjligheter istället för hinder. Hur man genom att tänka positivt kan förverkliga idèer och omvandla tanke till handling. För mig handlar detta inte bara om tex arbete utan om vad som helst i livet, vad du än tar dig för. För mig handlar om det jag kan relatera till i min vardag, vad jag kan göra för att bli mer medveten i mitt föräldraskap, som livskamrat, vän, medmänniska osv.
Bokens författare är en tjej som är en omtyckt föreläsare som inspirerar människor att våga satsa för att lyckas i livet. Kul läsning som passar mig och inspirerar!
Och bara en liten påminnelse till alla. Var rädd om dina föräldrar och din familj. Njut och fundera på vad som faktiskt är viktigt med att ha dem i ditt liv. Ni vet inte hur länge som ni har varandra!
Livet är vackert! Så lev ett vackert liv!
Mina föräldrar var två väldigt jordnära personer. Jag tror att de försökte uppfostra oss alla barn så lika som de kunde, trots att vi var i spridda åldrar, jag var (och är) yngst och mitt äldsta syskon är sjutton år äldre än mig.
Mamma och pappa levde verkligen för familjen genom hela livet. När jag och min 5 år äldre bror var små så flyttade min äldsta bror hemifrån, ett par år efter gjorde även min syster det.
När jag var sex år så fick min äldsta bror sitt första barn och senare kom det fler barnbarn till mina föräldrar, så det har alltid funnit barn i familjen.
Familjen har som bekant alltid varit viktig för mig. Jag kan idag vid 44 års ålder och med två bortgångna föräldrar blicka tillbaka med andra ögon på familjen och främst på mina föräldrar, än vad jag gjort tidigare. Vissa saker tar man så himla mycket för givet, idag ser jag vissa saker så annorlunda. Och när jag gör det så konstaterar jag att jag själv vill förändra och utveckla mig i mitt föräldrarskap. Och det är svårt att förklara varför såhär bara i någon mening... Men jag vet HUR jag skulle vilja vara, vad jag vill bli bättre på, och vad jag inte vill missa. Min dotter, hon växer så fort och jag vill inte missa något i hennes liv. Men det känns det som att jag har gjort det ibland... Likaså med hennes bröder. Där har jag försökt att vara en vägledande, lyhörd och närvarande förälder, men har ju också fått stå utanför föräldraskapet då de har sin riktiga mamma.... Ibland har det varit väldigt svårt när man vill vara närvarande, att behöva stå "utanför" och behöva stiga åt sidan..... Och ibland mittemellan deras mamma och pappa.
Att vara förälder är inte alltid så lätt, oavsett om man är styvmamma eller biologisk mamma. Men man lär sig hela tiden. Jag vet bara att det finns saker som jag inte vill föra över på våra barn som mina föräldrar gjorde på mig och mina syskon. Visserligen var det andra tider förr och de hade andra förutsättningar än vad jag har som förälder. Även om jag haft en rätt relativt normal barndom så vill jag själv ändå kunna ge mera till mina barn. I synnerhet till vår dotter där jag inte behöver stå utanför...
Jag saknar mina föräldrar. Ibland blev jag så frustrerad över deras val att de inte gjorde sitt yttersta för att leva ett så drägligt liv som möjligt med deras sjukdomar. Jag kände att de gick miste om så mycket, främst sig själva men också tiden med oss kunde de sista åren ha blivit både lindrigare och lyckligare.
Jag saknar mina föräldrar..... Innan de gick bort så var det vardagliga så självklart... Jag funderade inte så mycket på vad jag skulle sakna när de gick bort. Det gör man nog kanske inte... De fanns ju där och hade alltid gjorde det, ända sedan jag föddes. Så det gick ju inte att föreställa sig riktigt, man visste ju inte hur det skulle kännas när de väl var borta....Vad skulle du sakna mest om din mamma eller pappa gick bort? Är det de dagliga/veckosamtalen i telefonen om väder och vind? Är det att kunna fråga dem om saker som hände i förra veckan eller tidigare i livet såsom barndomen tex? Är det att kunna semestra, äta och vara tillsammans, även om man ibland blir för ofta och för intensivt, eller för sällan för den delen? Eller är det att kunna bolla saker med dem och få rådgivning? Även om jag inte alltid frågade om saker så saknar jag att jag inte längre KAN fråga om saker och ting! Jag saknar att telefonen inte längre ringer och jag blir avbruten mitt i matlagningen eller under middagen... Jag saknar att inte kunna åka upp och hälsa på mina föräldrar, även om jag ibland vart irriterad på dem när jag var där..... Och jag fick ofta dåligt samvete för att de aldrig var tillräckligt nöjda med den tiden, även jag tog mig tid att åka dit... Jag saknar att vi inte gjorde mer tillsammans. Jag saknar att vi inte fick mera av tiden, fast vi egentligen hade tid. Jag saknar våra olikheter, jag saknar sååå mycket och det är ett sådant tomrum som inte går att beskriva om man inte upplevt detta tomrum förrut... Och konstigt nog är denna saknad både frustrerande och faktiskt inspirerande på något vis... Inspirerande för att jag växt som människa i och med det faktum att faktiskt vara föräldralös och tvingas att klara mig utan deras vägledning och historier... När sorgen var som värst efter mammas bortgång och jag trodde att ingen någonsin kunde känna en sådan outhärdlig smärta som jag kände, för jag var övertygad om att MIN smärta var den allra värsta som någon överhuvudtaget haft, så visste jag ju innerst inne att det var en lärdom som jag skulle få "nytta" utav i sinom tid. Även om man inte tror det så blir man starkare som människa vilket gör att man också växer. Man klarar mer än vad man själv tror, och det inspirerar.
Jag läser just nu ett par inspirerande böcker, som inte alls har med föräldrarskap, sorg eller saknad att göra, utan handlar om att våga satsa för att lyckas i livet. I boken Våga, vårda, vinn! (utav Therése Albrechtson) beskrivs hur man medvetet kan välja att se möjligheter istället för hinder. Hur man genom att tänka positivt kan förverkliga idèer och omvandla tanke till handling. För mig handlar detta inte bara om tex arbete utan om vad som helst i livet, vad du än tar dig för. För mig handlar om det jag kan relatera till i min vardag, vad jag kan göra för att bli mer medveten i mitt föräldraskap, som livskamrat, vän, medmänniska osv.
Bokens författare är en tjej som är en omtyckt föreläsare som inspirerar människor att våga satsa för att lyckas i livet. Kul läsning som passar mig och inspirerar!
Och bara en liten påminnelse till alla. Var rädd om dina föräldrar och din familj. Njut och fundera på vad som faktiskt är viktigt med att ha dem i ditt liv. Ni vet inte hur länge som ni har varandra!
Livet är vackert! Så lev ett vackert liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar