Varför är det lättare med andra?

Jag har väl alltid varit sådan att jag alltid har försökt stötta och hjälpa andra i min omgivning, iallafall i min närmaste omgivning. Ofta tänker jag på andra och deras situationer och kan jag stötta, hjälpa, boosta, inspirera och motivera andra så försöker jag verkligen göra det. Det kan vara att försöka göra någon glad genom att säga några väl valda ord en tidig morgon, och jag kan ibland få höra i efterhand: "Tack, dina ord förgyllde hela min dag!" Då blir jag väldigt glad för att jag lyckats göra så mycket för den personen med så små medel. Jag försöker nog alltid att vara uppmuntrande, hjälpsam och tänka på andra i många sammanhang, det är sån jag är, men jag är nog urusel på att vara sådan mot mig själv! Varför är det lättare med andra? Visserligen har jag väl kanske blivit lite bättre med åren på att försöka ta vara på de små stunder i livet och göra någonting gott utav dem. Försöker hitta det positiva i de minsta små ting och försöka boosta mig själv eller klappa mig på axeln för att jag faktiskt gjort något bra.

Häromdagen träffade jag en gammal vän som har det rätt trassligt i sitt förhållande. Historien är lång och jag varken berättar eller namnger henne och hennes situation här. Men hon har levt under många år med samme man som hon också idag har två barn tillsammans med. Hon står och väger fram och tillbaka vad hon skall göra. Stanna kvar i förhållandet eller inte. Jag försöker få henne att förstå att hon någongång måste börja tänka på sig själv och leva som hon själv. Inte hela tiden hålla tillbaka för den hon lever med. Jag frågar, "När skall du tillåta dig själv att få börja leva och göra vad du vill?" Jag vet inte är hennes svar. Hon vet egentligen men vågar inte ta steget än. För mig är det solklart utifrån den situationen hon är i och med den berättelsen i grunden att hon definitivt borde separera. För mig är det här lätt att uppmuntra, balansera, få henne att känna efter... Men jag kan inte ta hennes beslut, det måste hon ju göra själv. Men gör hon rätt eller fel som stannar eller separerar.... Det är hennes egna ständiga fråga. Jag märker att jag gick på rätt hårt när jag träffade henne, men hon tyckte som tur var att det bara var bra! Men varför är det inte lika enkelt att uppmuntra, balansera, få mig själv att verkligen känna efter om jag hamnar i en tyngre situation? Varför är det lättare med andra?
Men jag kanske faktiskt skulle reagera på samma sätt som hon i mitt egna förhållande om jag verkligen stod vid ett sådant vägskäl. Men varför är det lättare att vägleda andra? Är det enbart för att man ser med andra ögon än den drabbade? Blir man som drabbad så totalt blind till slut i sin egen bubbla och inte vill se saker eller är det så att man är livrädd för vad som kan hända om livsförändring sker? Eller är det att vara rädd för att ta fel beslut och ångra sig? I hennes fall är det nog det sistnämnda. Kanske skulle vara det i mitt fall också om jag väl hamnar i sådana definitiva tankar som en separation, jag vet inte. Kanske, kanske inte.

Jag är iallafall defintivt bättre på att SE andra människor än att se mig själv... Men varför är det så? Jag har alltid varit intresserad av andra människor och jag brinner ju för att arbeta med människor och jag fascineras av att se dem hitta sin grej eller sitt optimala situation att leva och jobba efter och följa deras utveckling. Det är mycket lättar med andra än mig själv. Helt klart! Men varför är det så? Jag hittar inget bra svar.... vet inte om jag någonsin hittar svaret. Jag känner att det bara är så, men blir ju nyfiken på varför... Varför ser jag andra men inte mig själv på samma sätt??