När jag normalt känner att en förkylning är på gång så brukar jag i regel lyckas med att parrera och hindra förkylningen att slå till, åtminstone lyckas jag oftast lindra den så den inte blir så långvarig, men denna gång så var det värre... jag lyckades inte hålla tillbaka basiluskerna. I slutet av förra veckan så kroknade jag men jag var på benen och jobbade naturligtvis, men hjälp av Ipren och Alvedon i kroppen. Dumt säkert istället för att ligga till sängs och vila, men lojal och plikttrogen som jag är så finns det inte mycket som hindrar mig från att jobba så länge jag orkar stå upp. Är jag inte tillräckligt sjuk för att vara sängliggandes så blir jag lätt rastlös och måste ha något att göra, och kan jag vara uppe då så kan jag lika gärna jobba, så länge jag inte blir hemskickad eller smittar ner mina arbetskamrater.
I lördags var jag riktigt dålig, men hade en del inplanerat, så det var bara att ta febernedsättande och ge sig iväg på möte på förmiddagen, sen hem och byta om och började riva gamla huset. Som tur var hade vi hjälp av ett par tre killar som jobbade järnet, så jag som var rätt orkeslös kunde faktiskt unna mig att gå och vila ett tag. För jag hade feber, värk i kroppen, var tung i huvudet, hostig, snuvig, ont i halsen.
Hela söndagförmiddagen fram till lunch bara låg jag med duntäcke och två tjocka filtar och svettades och frös omvartannat. Men vid lunch orkade jag inte längre, ut i friska luften och eldade lite. Sen vila några timmar igen. Sov som en stock på natten och var sjöblöt på morgonen.
Stundvis orkar jag vara uppe och igår var jag iväg till ett långt möte i Vällingby på em, men den jäkla influensan hänger kvar. Och jag blir tokig när jag ena stunden orkar vara uppe och nästa stund är jag helt slut, men inte tillräckligt dålig för att kunna sova. Sova är ju annars en av de bästa medicinerna för att blir frisk igen.
Mitt stora problem är väl att jag aldrig orkar ta det lugnt, jag vet inte hur jag skall kunna lära mig det. Då måste jag nog ändra hela min livssituation tror jag, och avlägsna alla projekt och måsten som är nödvändiga i mitt liv. Men skulle jag göra det så tror jag inte att jag skulle må bra av att inte få göra mina åtaganden så jag vet inte vad som är bäst. Ett dilemma.....
Jag har inte ro att bara vara, jag har inte ro att slappa och inte göra någonting. Jag mår dåligt om jag inte har att göra, jag får dåligt samvete av att inte få något gjort.
Jag försöker hitta positiviteten med att inte göra så mycket, men jag fixar inte det helt enkelt. Jag blir bara stressad och på dåligt humör och känner ingen harmoni. Jag funkar bäst när jag har mycket omkring mig och då funkar min hjärna också bäst och jag njuter och känner harmoni med ett aktivt liv och mina åtaganden. Jag har alltid haft många bollar i luften samtidigt och så länge det inte är för övermäktigt så mår jag som allra bäst när jag håller igång. Ibland vill jag göra mer men hinner inte, då är tiden emot mig vilket kanske är tur, för annars hade det nog blivit för mycket för kropp och knopp. Men att ha (i mina mått mätt) lagom att göra så mår jag fantastiskt bra! Även om en liten influensa stoppar upp lite just nu.
Jag är som jag är, andra får vara som de är. Jag kör nog på så länge jag orkar, men det finns faktiskt gränser även för mig även om man inte kan tro det, nu skall jag lägga mig och vila för en stund så jag kanske kan bli av med den kvarvarande influensan.
Må så gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar