En stark historia som gick in i hjärtat!

Jag sitter ute på altanen och känner vinden ta tag i mitt hår. Jag tittar upp och ser en fjäril flyga förbi mig. En sån där brunsvart fjäril, men jag vet inte vad det är för sort. Jag tittar ut över tomten och ser att den stora spräckliga blomman som för ett par dagar sedan bara var en knopp, den har slagit ut och är i full blom! Den är vacker! Jag tar ett djupt andetag och andas in den varma luften och känner att jag andas in livet! Jag lever och mår bra! Jag njuter av allt jag ser och känner runtomkring mig, alla färgskiftningar från mark, träd, buskar och övriga växter. Jag njuter av solen, värmen, vinden och vyn över sjön. Jag blundar för ett slag och känner efter. Hur känns det? Jag andas djupt och känner att det känns väldigt bra. Jag njuter av stunden och känner tacksamhet för det jag har, vem jag är och hur jag lever. Jag har min familj, mina syskon och mina vänner. Vad skulle jag göra utan dem? Vem skulle jag vara då? Jag skulle förmodligen känna mig som den ensammaste i världen.

Jag läste om en ung kvinna som var med i flodvågskatastrofen, hon miste sitt lilla barn och sin mamma där. De hade tillsammans sparat till denna resa till Thailand i ett par år, en resa som skulle bli deras livs resa tillsammans! Den unga kvinnan miste sina två käraste och viktigaste personer i sitt liv i katastrofen och nu vart hon helt ensam. Jag funderade på vad man skulle säga till någon som misst sin förälder. Och vad säger man till någon som misst sitt barn. Jag skulle förmodligen stå helt tyst. Man säger nog kanske inte så mycket. Men man känner desto mer. Man skulle förmodligen känna skuld för att man själv hade klarat sig så bra och känna ångest för att man kanske kunde gjort något mera. Framförallt skulle man känna ett enormt medlidande. Man skulle nog bara ta tag i personen och hålla om den....

Jag hörde ett ordspråk en gång, "det som inte dödar dig, det stärker dig" och det är väl lite så jag kännt ibland när man haft det riktigt tungt i livet. För visst har jag kännt för en stund, nu senast när mamma gick bort, att hur skall jag orka överleva detta att klara av att leva utan mina båda föräldrar? Känslorna och tankarna har varit väldigt upp och ner de sista månaderna efter mammas bortgång. Men jag har alltid, sedan barnsben tvingats av olika orsaker att vara stark, så jag överlever även detta. Tvingats vara stark, det hade även den unga kvinnan fått vara i hela sitt liv och nu miste hon sitt barn och sin mor. Trots att hon bara hade haft sin mamma att leva med under många år och sedan själv blivit ensamstående när hennes barn föddes, och nu hade mist dessa två som var henne allra kärast och viktigast i livet, så klarade hon av att leva vidare den tunga tiden efter katastrofen. Hon berättade att deras död hade stärkt henne, för hon hade själv överlevt och nu hittat en ny kärlek och som hon fått barn med nyligen. Hon var inte längre ensam! Men åren mellan katastrofen fram till nu med hennes nya kärlek, då var hon helt ensam. Visst hade hon vänner men ingen förstod vad hon genomgick och visste heller inte vad de kunde göra för henne. Hon var inte mottaglig till att ta hjälp.

Hela hennes historia gick rakt in i hjärtat på mig och jag har svårt att förstå hur hon kunde vara så stark efter katastrofen och lyckats överleva detta. Även om jag själv är en stark person så vet jag inte om jag faktiskt hade överlevt det som hon beskriver i sin berättelse.... Hur stark kan man bli?

Jag sörjer stundvis enormt det jag inte har kvar i livet och är glad och tacksam för det jag har kvar! Jag är rädd om det jag har och andas in det liv det ger mig! Tack! Jag är glad att jag har er alla! Och jag är rädd om er!

Jag sitter fortfarande på altanen och andas in livet. Nu tog vinden tag i mitt hår igen och fladdrade till skeden i kaffekoppen så att kaffet med grädde skvätte upp över min vita blus och vita byxor! Det är lycka det! För det finns värre saker i livet!