Familjen har alltid för mig varit väldigt viktig. I unga år bestämde jag mig för att ha en lagom stor familj när jag blev stor. Jag kommer ju från en stor familj där vi är fyra syskon i olika årskullar och jag var inte mer än sex år gammal då familjen utökades genom att min äldsta storebror blev pappa för första gången. Idag är vi rätt så många med alla syskon med respektive och barn och barnbarn.
Jag själv fick två underbara bonuskillar på köpet när jag träffade min nuvarande sambo för ett antal år sedan. Jag fick själv barn rätt sent i livet av olika anledningar och för mig är det viktigt att vi i min familj håller ihop, vilket inte alltid är så lätt. Grabbarna är vuxna idag och lever sitt liv, de har också en annan mamma som de alltid har pendlat till från oss.
För mig har det alltid varit ett stort personligt misslyckande när jag haft ett förhållande som spruckit och sedan jag själv fick barn så blev det ännu viktigare att hålla ihop vår familj. Vi arbetar otroligt mycket jag och min sambo med våra företag och vi har ständigt stora projekt på gång som vi går in för och vi hinner inte alltid ta hand om varandra vilket ibland ger mycket slitningar i förhållandet. Handduken har kastats in ett antal gånger... Men jag vägrar att ge upp! Våra projekt kommer förr eller senare att slutföras och jag är helt säker på att vi kommer att greja detta. Jag är envis som synden, och en stor realist och ser inte att problemen inte går att lösa, för det allra mesta i livet går att lösa bara man samarbetar och som för oss, mot samma mål!
Jag kan inte tänka mig ett annat liv än det som jag har idag. Trots motgångar ibland, så skulle jag aldrig vilja byta ut det liv jag lever. Visst kunde det var roligare om det gick lite smidigare ibland, men jag har fått kämpa hårt i mitt liv för att komma dit jag är idag.
Jag är glad att jag har upplevt saker i mitt liv som både är glada, tråkiga, smärtsamma, tokiga, skämmiga, jobbiga, lätta osv för det har gjort mig till den jag är idag. Jag är den jag är vare sig man tycker om mig eller ej. Alla vill inte lära känna mig och vara min vän och jag vill inte heller lära känna alla och bli deras vän. Jag väljer oftast mina bekantskaper och vänner "med omsorg" om man nu kan säga så. Jag väljer vilka jag vill dela med mig saker med och vissa kommer aldrig att få komma mig helt nära.
Min gamla ryggsäck hänger kvar hela tiden men töms vartefter jag "lever". Utav genomlevda livserfarenheter och upplevelser så blir motgångarna lättare att handskas med med åren, ju äldre man blir.
Jag är lycklig över att ha min familj, jag tror dock aldrig att de kan förstå hur mycket det betyder för mig att ha dom!
Jag försöker ta vara på dagen och försöker lösa eventuella hinder och problem vartefter dom kommer. Livet är för kort för att oroa sig för mycket!
Lev väl mina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar