En tid med ego-eftertänksamhet!

Länge sedan jag var här.. och förklaringen är att jag inte haft lust. Känner inte för att vara offentlig utan har istället ett behov just nu att vara lite "anonym". Så att jag skriver här nu är väl mest för att jag behöver skriva av mig lite...

Sedan en längre tid tillbaka så känner mig inte riktigt som den levnadsglada, positiva och trevliga person som förut kunde inspirera andra i min omgivning, även under mina egna motgångar. Jag känner en förändring och jag kan inte säga exakt vad det beror på. Men jag har börjat ta mig tid och bry mig om mig själv mera vad gäller känslor, tankar, kropp och knopp, i alla fall känner jag efter mera och är väl mer eftertänksam gällande mig själv, även om det ibland visar sig att jag känner mig väldigt vilsen i mina tankar, känslor och i kroppen.

Förra årets många motgångar tog musten ur mig. Och denna sommar har vi inte haft samma press på oss gällande byggnation av hus, mark och tomt. I alla fall har inte jag det. Sambon har däremot varit otålig, men inte fått något gjort. I år skulle vi bara vara en familj och göra roliga och gemensamma saker på semestern. Det har vi också varit och vi har tagit oss tid till att vara tillsammans. Men den här tiden har också gjort att jag fått mer tid till att fundera på allt möjligt i livet, på gott och ont, och jag känner bara att det blir rörigare och rörigare inom mig. Vi har haft en jättefin sommar tillsammans allihop och vi är glada för det och det har varit bra för oss.

Det röriga som händer inom mig känns främmande och ovanligt för att vara mig! Herregud, jag som brukar veta vad jag vill, jag vet vart skåpet skall stå, jag brukar ha en positiv attityd och oftast lösning på det mesta, brukar också veta hur jag skall leva för min hälsas skull. Så vad är det som händer kan man undra?

Jag kan väl inte påstå att jag har någon slags ålderskris, jag blir 45 år om någon månad och tycker att jag befinner mig i en väldigt bra ålder. Men vissa känslor, rutiner, måsten och tom människor runtomkring mig har jag tröttnat på. Jag har inte energi och kraft till övers för annat eller andra just nu. Jo, ni som är mina vänner vet kanske att jag har det, även om vi inte ses så ofta eller stannar till och pratar lika ofta som innan sommaren. Det hoppas jag i alla fall. Men jag känner mig väldigt vilsen.... Just därför kanske jag egentligen skulle behöva mina finaste vänner just nu, men jag orkar inte ens lyfta luren till någon eller prata om mitt tillstånd just nu. Men jag verkar hellre vílja vara lite anonym...

Tids nog kanske jag kan peka mer exakt på vad "problemet" är och hitta någon lösning. Men just nu känns den avlägsen. Funderar starkt på att slopa de sociala medierna också, såsom Facebook och Instagram och allt vad det heter.... men den som lever får se.
Nu har jag fått prata av mig lite för min egen del och jag får se när jag hittar hit nästa gång igen.
 

Sommarlov förr och nu!

Sedan en vecka tillbaka är vi i Bjursås i Dalarna, hos mina svärföräldrar. Vi började vår semester med att åka hit. Imorgon åker vi hem.

När jag var barn så åkte vi ofta upp till Hälsingland, Gästrikland och Dalarna och hälsade på släktingar på sommarlovet. Dock var vi aldrig i Bjursås vad jag kan minnas, vi hade ingen anknytning dit då våra släktingar hade sina sommarstugor i Särna. Och på vägen dit eller hem stannade vi ofta till på någon annan Dala-ort och tältade eller hade husvagn med oss.

På den tiden fanns inga datorer, dataspel, mobiler eller filmkameror som det gör idag. Vi hade istället kortlek, Yatzy, böcker, radio med kassettbandspelare, krocketspel, penna och papper med oss som vi roade oss med, förutom att bada förstås. Man hade tid för varandra och hade lugn och ro. Det gavs utrymme till att existera och man hade med sin egen fantasi möjlighet att hitta på egna lekar, aktiviteter och kunde utan problem hitta på en egen story eller skapa en hel värld med hjälp av fantasin. Fanns inga begränsningar. Jag minns att jag hittade på alla möjliga historier i mina lekar och  jag hade alltifrån pinnar och kottar till tomburkar och allt möjligt, tom mina föräldrar fick vara med som föremål i mina historier och lekar. Fantasin flödade!

Idag har barn ett överflöd av nöjen och underhållning, men jag kan känna att de saknar lugn och ro. Och vad händer med den egna fantasin om den inte ges utrymme att existera?

Idag har våra barn sååå mycket prylar som TV, egna Iphones, Ipads, datorer, onlinespel på internet där de spelar mot någon som inte finns i samma rum eller ens på samma ort! Visst finns det fantasi att skapa egna världar med hjälp av det men vad händer med det alldeles egna tänket?

Jag märker på min egen dotter när hon varit med oss vuxna denna vecka att det ovannämnda har varit blandat. Visst är hon kreativ stundvis och handarbetar, ritar, sjunger och dylikt, men den större delen av tiden har hon befunnit sig framför sin IPad och spelat spel, tagit kort och filmat. Och tillbringat många timmar framför TVns alla barnprogram. Jag har försökt aktivera både henne och mig med annat såsom fotboll, åka fyrhjuling, promenera, plocka svamp, läsa mm, men det funkar en stund för henne sen tröttnar hon snabbt och tycker det är tråkigt.

Vändningen kom igår fm när kusinerna kom upp och hon hade nån kompis att leka med. Mamma är väl inte så kul att leka med med andra ord så nu är hon eld och lågor!
Dock hamnar de lätt alla bakom nåt onlinespel på datorn, mobilen eller Ipaden vilket är dagens sätt att leka och lära sig saker.

Utvecklingen har verkligen förändrats från min barndoms sommarlov till dotterns sommarlov. Det är en enorm skillnad från nu och då. Men det jag blir glad över är att de fortfarande rockar rockring, hoppar hopprep och twist mm precis likadant som jag gjorde när jag var barn. Vissa lekar förändras inte tack och lov, och till och med jag kan vara med och känna mig som barn på nytt och minnas dessa med stor glädje!

Ogillar!

Hmm, jag gillar verkligen inte att förlora, behöva avbryta eller att misslyckas... Men det är bara inse det faktum att jag verkligen har misslyckats denna gång, och jag har verkligen inte gjort mitt yttersta för att lyckas. Känns såklart väldigt surt... Inget har riktigt fungerat enligt min plan så som jag ville, fast jag hade en bra plan med bra upplägg, förutsättningar, delmål, huvudmål och motivationen och inspirationen fanns. Men tiden till allt annat runtomkring med hus, hem, familj, aktiviteter och framförallt mitt nya jobb gjorde också att kroppen började säga ifrån lite, och jag vet ju att när de signalerna börja tuta så är det bara att trappa ner med vissa saker, och i det här fallet var det tiden för min träning.
Jag pratar förstår om mitt misslyckande med att nå mitt datumsatta mål till en mer välmående och fastare kropp.

Till en början gick det väldigt bra med sedan jag började mitt nya jobb i april så har både tiden, energin och kraften tagit all fokus på nya intryck med allt vad hållande och skärande verktyg heter och nytt företag med nya kunder osv.  Jag har ett mycket mer stillasittande arbete nu och det blir många timmar och mil som resande utesäljare. Kosten försöker jag hålla ganska bra, den avviker inte nämnvärt mot innan. Däremot finns inte chansen att hinna med någon lunchpromenad tex och arbetet drar ibland ut på tiden vissa dagar när man är ute på turné, och fokus då blir att bara få komma hem till familjen och hinna med de aktiviteter och åtaganden som man har. Så även om kosten hålls hyfsat så hjälper inte det för att få en mer välmående kropp om man inte rör sig och tränar...
 Det mest sura är att jag snarare har gått upp ett par kilon istället för att ha gått ner...

Nu när jag har tre veckors semester så har jag försökt röra mig lite mera men det tar ju sin lilla tid att ställa om kroppen och tre veckor räcker ju inte då man snart är inne i arbetsvardagen igen.

Känns lite hopplöst just nu, men på något sätt skall jag ändå försöka få in en kortare rutin i ekorrhjulet som jag hamnat i för att få kroppen att må lite bättre och välmåendet skall bli en del av vardagen, men just nu får jag ta ett litet steg i taget, dag för dag.
Men skam den som ger sig! Det är väl inte riktigt jag va? Även om startsträckan just nu har känts lite väl lång...

Må så gott!

Aktiv vecka!

Måndag igen.... Härligt med måndagar! Jag är väl en av de få som verkligen älskar måndagar! Ser en massa möjligheter och planerar resten av veckan därefter.

Måndagar är min innesäljardag kan man säga. Det är också då som jag hinner lägga in mina offerter, ordrar, rodda med redan besökta kunder, komplettera besöksrapporter mm. Det är den enda dagen som jag sitter hela dagen inne på kontoret i Nykvarn. Skönt ibland, får träffa mina arbetskamrater mera den dagen osv.

Tisdag (imorgon) kommer jag att befinna mig runt Stockholms västerort och söderort, Onsdag i Nyköping, Jönåker och Trosa.

Torsdag ledig förstås när det är Nationaldagen och fredag är det halvdag för mig.... Det visade sig att vi egentligen jobbar till kl två dag före röd dag, dvs på onsdag, men jag har bokat upp en massa möten som gör att jag får jobba heldag. Jag mfl på jobbet trodde vi skulle jobba heldag på onsdag och vara hellediga på fredag istället, men det var visst inte så. Så jag har bytt arbetstiderna lite på onsdag och fredag. Skönt i och för sig med en tidig fredag.

Skönt som alltid med en planerad och kreativ vecka. Jag är en planeringsmänniska och gillar att vara effektiv. Att ha mycket möten inbokade är det roligaste jag vet, jag trivs verkligen ute på fältet ute hos kunderna!

Ha en fantastisk vecka allihop!

Planerad arbetsdag, oplanerad kväll!

Kom till kontoret i vanlig tid imorse, jobbade med lite administrativa grejer innan jag åkte ut på mina förbokade kundbesök i Södertälje och i Hölö. Efter några riktigt bra möten så kom jag sent på eftermiddagen tillbaka till kontoret, skrev lite besöksrapporter och sen planerade jag hemgång. Väl hemma var det alldeles tomt på parkeringen.... Hm undrar vart de tagit vägen? Ringde sambon som berättade att de var på spontanshopping. Jag kommer! sa jag och gasade in till stan. Det vart lite skoshoppande till dottern och jag kikade också på några till mig. Det ryckte helt plötsligt i shoppingtarmen på mig och jag ville kika vidare. Men då vi behövde handla mat till resten av veckan och hela helgen så vart det inte så. Efter matinköp på Coop så vart det till att åka hem och laga en sen middag under tiden F läste läxan. Jäklar vad tiden gick fort! Jag ville ju hinna ut och promenera också, men när vi hade svalt sista matbiten vid åttatiden så knackade det på dörren. T hade lovat utlåning av vårt släp och de kom för att hämta den, och de dröjde sig kvar en stund. Efter det gjorde jag iordning alla fotbollsgrejer till morgondagens träning, plockade med en massa annat, F kom i säng sent och nu satte jag äntligen ner rumpan. Nu är klockan snart halvtio och jag kan gå ut och gå. Men det känns inte så lockande längre, och jag som kände mig så laddad hela dagen! Suck, imorgon efter fotbollen kanske? Hoppas motivationen finns då istället. Ska iallafall försöka peppa mig själv och inte spontant inboka nåt annat. Men det är klart, ösregnar det som de gjort de senaste gångerna på fotbollen så kanske jag skiter i det iallafall, bli ännu mer dyngsur efter en till en och halvtimme på fotbollsplanen kanske inte är så klokt. Så håll tummarna för bra väder imorgon kväll!

Det vart med andra ord en bra dag på jobbet och en ganska bra kväll men som dock inte vart som planerat! 

Oj vad länge sedan!

Jösses vad tiden springer iväg! Märker att det var vääääldigt länge sedan jag skrev något här, och jag som tyckte att det bara var för någon vecka sen!

Vad har hänt sen sist jag skrev något? Hm, jo jag fick ju det där jobbet som jag så innerligt ville ha! Och jag stormtrivs! Och det går bra! Lätt att boka besök, kunderna är otroligt glada för att få besök utav oss/mig, de flesta kunderna ser till att jag får med mig offerter hem till kontoret att jobba med och beställningarna på de hållande och skärande verktygen ökar, vilket är väldigt kul, fast jag själv känner att jag inte direkt kan någonting.... Jag funkar ju så att jag vill ju kunna lära mig allt på en gång för att känna mig trygg och säker när jag är ute själv hos kunderna. Men att lära sig ALLT tar flera år har jag fått förklarat för mig. Och jag börjar inse det. Men jag vill ju kunna mycket mer...NU.
Jag är inne på min sjätte vecka på nya jobbet och det går bra! Kollegorna och ledningen är nöjda med min prestation och ger mig credit och support hela tiden, vilket känns mycket motiverande och kul!
Inspirationen finns där, även om jag är totalt slut om kvällarna utav alla nya intryck varje dag, men det är superroligt just nu! Flera som jag berättar för om mitt nya arbete som säljare och om vad jag säljer, har jag fått höra "vad modig du är!", vilket jag inte själv tycker, men det är kul att få höra det från så många håll! :-) Det är väl så, vågar man inget så vinner man inget här i livet! Man måste ju ibland våga ta steget ut i det okända! Antingen går det bra eller käpprätt och h-e, men det får man ju aldrig veta om man inte testar!?

Vad har mer hänt förutom nya jobbet? Ja, vi börjar bli klara med nya huset, sånär som på skjutdörrarna till sovrummet. Badrummet och tvättstugan är färdiga. Vi bubblar i massagebadet varje lördag sedan vi installerade det, Lyxigt för oss är bara förnamnet, då vi aldrig någonsin haft ett vanligt badkar ens.
Gamla huset är rivet och det som gått att skicka iväg till tippen är också ivägkört dit och slängt. Lite rensning kvar och lite saker såsom tegelstenar och dylikt får ligga i högar på stora tomten tills det är dags för nästa sväng för urgrävning mm, det får fungera som utfyllningsmassor.

Den ideella biten för mig som lagledare i dotterns fotbollslag då? Ja, den har varit lite krävande med både tid och roddande hit och dit. Men kul samtidigt då man ändå gör detta för lagets skull. Jättekul också att se hur tjejerna har utvecklats som fotbollsspelare och vi får mer och mer sammanhållning både med fotbollstjejerna och med föräldrar. Jag vet inte om jag kommer att vara lagledare för laget i all evighet, men än så länge funkar det väl, trots att jag egentligen inte känner att jag har tiden. Men det är väl bara att köra på så gott det går ett tag.

Träningen då, hur har det gått med den? Ja, sådär. Jag bestämde mig ju för ett mål som ni vet. Jag skall försöka hålla målet även om jag nu de sista veckorna inte högprioriterat träning och jag kommer att få jobba mycket hårdare ju närmare datumet för målet jag kommer. Promenaderna blir det inte mycket utav tyvärr då jag är väldigt stillasittande både på kontoret på jobbet och när jag reser i bil. Stressigt ibland och på kvällarna har jag antingen varit slut och helt enkelt inte orkat eller så har jag haft aktiviteter som dotterns träning och annat.

Summa summarum, jag är en trött och sliten tjej med nytt jobb, men är mycket gladare och känner mig mer väl till mods med flera saker i tillvaron och jag kan dessutom sova bättre om nätterna. Kroppen behöver dock röras på mera vilket jag måste göra något åt, då blir jag också piggare och mindre stel. Det som jag dock har dåligt samvete över, är att jag inte prioriterat att umgås någonting med mina kära vänner. Det räcker ju kanske att ta sig tid för en liten stund bara? Skall försöka bättra mig, jag lovar!

Kram

Uppföljning vecka 3 och 4

....ni vet vart ni hittar uppgifterna....

Våndan och väntan är över!

Som ni vet så hoppades jag på att jag skulle få ett besked innan helgen, och sent i fredags em så fick jag ett glatt besked. Jag vart tillkallad till en andra intervju efter helgen på ett arbete som jag så innerligt ville ha!

När jag kom dit igår em så träffade jag två utav de tre som intervjuade mig på första intervju samt att den försäljningsansvarige nu också var med på den andra intervjun. Jag var beredd på att få kompletterande frågor utav honom främst och bli grillad till max. Men så vart det inte...
De hade istället kallat dit mig för att tala om att de vill anställa mig.... "Va? Är det verkligen sant" frågade jag? "Jaa" svarade de. Jag kom av mig alldeles och vart helt paff. Jag vart dessutom väldigt rörd och omtumlad och till och med fällde ett par tårar mitt bland tre karlar... Pinsamt för mig mest tror jag, men de lugnade mig med att berätta att de var lika glada som jag för att de kände att de hittat rätt person för detta! Jag konkurrerade som slutkandidat med två killar som var mer teknisk kunniga inom branschen och som dessutom hade arbetat med en del utav märkena och leverantörer som företaget idag samarbetar med. Men deras personlighet passade tydligen inte tillräckligt in för detta familjeföretag, men det gjorde jag! Oh, vilken lycka!

Det hela slutade med att jag fick en skaplig grundlön och vartefter jag jobbar upp mig så tillkommer provision. Får börja med att köra en av företagsbilarna och sedan få tillgång till egen tjänstebil efter en tid. Jag börjar jobba på måndag som teknisk fältsäljare på GJS Verktygs AB (i Nykvarn till råga på allt, kan inte bli bättre). Jag får en introduktion på minst två veckor så att jag kommer in i jobbet och produkterna och får lära mig allt om varumärken, verktygen, maskinerna, leverantörerna så att de och jag känner oss helt bekväma för att ta steget ut på fältet på egen hand. Till att börja med gör jag sambesök med säljchefen till "lätta" och "mjuka" kunder som är bra att starta med. Sen skall jag resa tre dagar i veckan (tisdag - torsdag) och jag kommer att ha Västmanland, Uppland, och delvis Dalarna och Gävleborg som försäljningsdistrikt. Kan bli lite övernattningar på hotell så det blir lite roddande här hemma med hämtning och lämning osv av dottern samt med andra praktiska saker.

Dessa lediga dagar innan måndag så får jag koncentrera mig på att försöka bättra på affärsengelskan och med teknisk inriktning, då det blir en del av det engelska språket i jobbet... Hmm, inte min favorit att snacka engelska egentligen, men idag kommer man inte ifrån det då fler och fler anpassar sitt koncernspräk till engelska eller tyska. Så det är bara till att plugga lite nu!

När jag kom hem igår em så korkade jag upp en flaska champagne som stått länge i kylen och väntat på att få bli uppdrucken vid något bra tillfälle. Detta vart en väldigt bra anledning att ta ett par glas, även om nu flaskan inte vart tömd!

Lycklig och lättad känner jag mig över få möjligheten till att dels utveckla mig själv, få förmånen att komma ut och träffa kunder på resande fot som jag verkligen gillar och samtidigt få vara anställd på ett företag på hemorten. Jag kommer verkligen att satsa järnet på detta och jag kommer att kunna tillföra företaget en hel del. Kul, spännande och en enorma möjligheter ges med detta arbete!

Dock känner jag en liten sorg i hjärtat att inte få möjligheten att få fortsätta samarbeta med Cormery i Järna där jag senast arbetade, då vi hade planer på att jag skulle komma tillbaka när det väl "brakar lös" med affärerna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, det finns dock en mening med allt som sker här i livet och då gäller det att ta vara på de möjligheter som kommer över en. Så är det!
 

Våndas.....

Jag väntar på ett svar....... Och ett positivt svar vill jag ha.... Får troligvis svar i slutet av denna vecka alternativ i början av nästa vecka. Men jag går och tänker och tänker och vill ha svar nu! Jag våndas och inatt kunde jag inte somna förrän ca 03.00.... Suck, vad jobbigt det kan vara att gå och vänta på något....

Det är verkligen en pina just nu och bara gå och vänta då jag känner så starkt för detta. Ni vet inte vad det är och det får ni inte heller veta just nu dessvärre, men jag lovar att återkomma när jag fått ett besked! Jag brukar vara rätt cool och lugn i vanliga fall och känna att det blir som det blir, och att det finns en mening med allt. Det är ju i och för sig sant, men detta är verkligen en pina som jag nog aldrig har känt tidigare.... Jisses!

Jag räknar dagarna och känner att veckan känns otroligt mycket längre än vanligt. Det är bara måndag och jag vill att det skall vara torsdag eller fredag. Hoppas jag får svar innan helgen iallafall så att jag slipper våndas hela långa helgen också... I helgen skall vi på spännande roligheter och jag vill få våndan ur kroppen innan dess! Ett Ja eller Nej kan väl inte vara så svårt. Men jag vill verkligen ha ett JA! Du skulle jag bli den lyckligaste personen på denna planet känner jag!

Håll tummar och tår för att jag får ett JA, och helst innan veckans slut!

Kram på er alla!
 

Andra uppföljningen!

Uppföljning på träningsveckan före, under och efter påsk finns under SIDOR, Träningsmål och vägen dit! om någon är intresserad :-)
 

Att leva med ständigt dåligt samvete!

Jag brottas ständigt med dåligt samvete. Även om jag försöker att inse att jag inte kan vara alla till lags. Ibland måste jag också ta hand om mig själv och känna att jag kan göra det med gått samvete, inte bara finnas till för andra.
Men när det dåliga samvetet handlar om min sambo och framför allt mitt barn så blir det jobbigt. Tror att hur jag än gör och hur jag än försöker att inte ha dåligt samvete och jobba på det, så kommer jag alltid att ha dåligt samvete för min sambo. Och vad gäller min roll som mamma, så räcker jag inte till.... Jag VILL ju alltid alltid alltid finnas till för henne och vara med henne hela tiden och kunna skita i allt annat. Men i vardagen så finns det nödvändiga saker som också måste göras, det är bara att försöka inse det. Och dottern har också sina egna behov än att vara med mig och sin pappa.

Jag kan också ibland känna att jag får dåligt samvete för att jag inte skaffat ett småsyskon till Felicia. Men av flera olika orsaker så blev det inte så... Hon har visserligen två halvsyskon, men de är vuxna och Felicia har inte så stor "glädje" av dem i vardagen och det är i vardagen som jag känner att hon ibland skulle ha behov av ett småsyskon. Ibland känner hon sig så ensam... Hon har många väldigt fina kompisar som hon alltid har behov av att få träffa med underbara föräldrar som ställer upp på så många vis för henne och oss, vilket värmer mitt hjärta något oerhört. Jag är lycklig och tacksam över att få ha dessa människor omkring oss och jag är glad för Felicias skull att de finns till för henne.

Jag har själv tre syskon, två av dem flyttade hemifrån när jag var liten. Min fem år äldre bror växte jag upp med. Visst hade jag behov och sällskap av att ha honom och samtidigt kunde han vara en riktig retsticka som jag kunde bli tokig på. Vi hade en bra relation och har väl det idag också, men när jag tänker tillbaka så kan jag känna att jag ibland inte hade någon större "glädje" av att växa upp med honom, utan jag kunde också känna mig ensam stundvis. Ensamheten i sig kanske inte har med att växa upp med syskon att göra i denna bemärkelse. Fanns då mina föräldrar till hands? Ja stundvis, men det var inte alltid som jag var intresserad av att de fanns till. Jag ville vara själv hellre än att vara med dem. Eller med kompisarna, som Felicia också vill.
Men att finnas till som förälder är ju inte bara att leka, göra saker tillsammans, skjutsa och hämta, deltaga på aktiveter osv, utan att faktiskt förstå, tolka, uppmärksamma, uppmuntra och verkligen se sitt barn och dess utveckling osv. Där är nog mitt dåliga samvete värst. Jag tror att jag gör allt det här andra hyffsat bra men att jag redan har missat en del i se min dotter och hennes utveckling då jag har varit för upptagen med annat. Hon verkar ha lärt sig leva med det och när jag försöker förstå, tolka, uppmärksamma och uppmuntra henne så kan hon ibland inte tolka mina signaler och undrar nog vad jag håller på med... Svårt att förklara vad jag känner.
Visst, det kanske inte är försent att ta itu med, hoppas jag. Hon är fortfarande liten, knappt 8 år... Men det är också just det. Det är ju de viktigaste 8 åren i hennes utveckling som jag ändå verkar ha missat delar utav, då jag varit för upptagen med annat. Känns inget bra alls. Konsekvenserna av det är att jag lever med ständigt dåligt samvete.

Jag har lekt med tanken på hur det skulle vara att aldrig ha någonting inplanerat på kvällar eller helger och bara vara med familjen, skulle då del av det dåliga samvetet lätta om vi umgicks mera och fick göra vad vi ville tillsammans. Både ja och nej. Visst, vi skulle få mer kvalitetstid tillsammans, men oavsett vad vi skulle göra tillsammans så skulle det dåliga samvetet finnas kvar hos mig.... För även om jag skulle ha tiden så finns det saker som jag borde ha tänkt på att göra för flera år sen, och det är liksom passerat redan. Det kommer jag aldrig ifrån.
Det enda jag kan göra då är att blicka framåt och göra något nytt, det som är passerat kan jag inte göra något åt. Men det gnager i mig... Det dåliga samvetet för att jag inte fanns till då.... Vissa saker går inte att reparera dessvärre, men man får göra det bästa av det hela så att inte samvetet blir ännu sämre.

Ibland vill jag backa tiden och göra annorlunda. Men det är ju första gången som jag blev förälder med Felicia och jag tror alla förstagångsföräldrar gör sina misstag och kan missa vissa saker såklart.
Men jag lär få leva med det dåliga samvetet och försöka se till att inte göra för många fel i vardagen och i framtiden så att det gnager för mycket. Jag lär mig för varje dag, och det är väl bara att inse att man aldrig blir fullärd, varken som förälder, sambo eller som människa överhuvudtaget.

Försök att leva här och nu och ta hand om varje dag på det allra bästa sättet är väl ett bra motto!
Carpe Diem, eller vad säger man :-) !