Jag brottas ständigt med dåligt samvete. Även om jag försöker att inse att jag inte kan vara alla till lags. Ibland måste jag också ta hand om mig själv och känna att jag kan göra det med gått samvete, inte bara finnas till för andra.
Men när det dåliga samvetet handlar om min sambo och framför allt mitt barn så blir det jobbigt. Tror att hur jag än gör och hur jag än försöker att inte ha dåligt samvete och jobba på det, så kommer jag alltid att ha dåligt samvete för min sambo. Och vad gäller min roll som mamma, så räcker jag inte till.... Jag VILL ju alltid alltid alltid finnas till för henne och vara med henne hela tiden och kunna skita i allt annat. Men i vardagen så finns det nödvändiga saker som också måste göras, det är bara att försöka inse det. Och dottern har också sina egna behov än att vara med mig och sin pappa.
Jag kan också ibland känna att jag får dåligt samvete för att jag inte skaffat ett småsyskon till Felicia. Men av flera olika orsaker så blev det inte så... Hon har visserligen två halvsyskon, men de är vuxna och Felicia har inte så stor "glädje" av dem i vardagen och det är i vardagen som jag känner att hon ibland skulle ha behov av ett småsyskon. Ibland känner hon sig så ensam... Hon har många väldigt fina kompisar som hon alltid har behov av att få träffa med underbara föräldrar som ställer upp på så många vis för henne och oss, vilket värmer mitt hjärta något oerhört. Jag är lycklig och tacksam över att få ha dessa människor omkring oss och jag är glad för Felicias skull att de finns till för henne.
Jag har själv tre syskon, två av dem flyttade hemifrån när jag var liten. Min fem år äldre bror växte jag upp med. Visst hade jag behov och sällskap av att ha honom och samtidigt kunde han vara en riktig retsticka som jag kunde bli tokig på. Vi hade en bra relation och har väl det idag också, men när jag tänker tillbaka så kan jag känna att jag ibland inte hade någon större "glädje" av att växa upp med honom, utan jag kunde också känna mig ensam stundvis. Ensamheten i sig kanske inte har med att växa upp med syskon att göra i denna bemärkelse. Fanns då mina föräldrar till hands? Ja stundvis, men det var inte alltid som jag var intresserad av att de fanns till. Jag ville vara själv hellre än att vara med dem. Eller med kompisarna, som Felicia också vill.
Men att finnas till som förälder är ju inte bara att leka, göra saker tillsammans, skjutsa och hämta, deltaga på aktiveter osv, utan att faktiskt förstå, tolka, uppmärksamma, uppmuntra och verkligen se sitt barn och dess utveckling osv. Där är nog mitt dåliga samvete värst. Jag tror att jag gör allt det här andra hyffsat bra men att jag redan har missat en del i se min dotter och hennes utveckling då jag har varit för upptagen med annat. Hon verkar ha lärt sig leva med det och när jag försöker förstå, tolka, uppmärksamma och uppmuntra henne så kan hon ibland inte tolka mina signaler och undrar nog vad jag håller på med... Svårt att förklara vad jag känner.
Visst, det kanske inte är försent att ta itu med, hoppas jag. Hon är fortfarande liten, knappt 8 år... Men det är också just det. Det är ju de viktigaste 8 åren i hennes utveckling som jag ändå verkar ha missat delar utav, då jag varit för upptagen med annat. Känns inget bra alls. Konsekvenserna av det är att jag lever med ständigt dåligt samvete.
Jag har lekt med tanken på hur det skulle vara att aldrig ha någonting inplanerat på kvällar eller helger och bara vara med familjen, skulle då del av det dåliga samvetet lätta om vi umgicks mera och fick göra vad vi ville tillsammans. Både ja och nej. Visst, vi skulle få mer kvalitetstid tillsammans, men oavsett vad vi skulle göra tillsammans så skulle det dåliga samvetet finnas kvar hos mig.... För även om jag skulle ha tiden så finns det saker som jag borde ha tänkt på att göra för flera år sen, och det är liksom passerat redan. Det kommer jag aldrig ifrån.
Det enda jag kan göra då är att blicka framåt och göra något nytt, det som är passerat kan jag inte göra något åt. Men det gnager i mig... Det dåliga samvetet för att jag inte fanns till då.... Vissa saker går inte att reparera dessvärre, men man får göra det bästa av det hela så att inte samvetet blir ännu sämre.
Ibland vill jag backa tiden och göra annorlunda. Men det är ju första gången som jag blev förälder med Felicia och jag tror alla förstagångsföräldrar gör sina misstag och kan missa vissa saker såklart.
Men jag lär få leva med det dåliga samvetet och försöka se till att inte göra för många fel i vardagen och i framtiden så att det gnager för mycket. Jag lär mig för varje dag, och det är väl bara att inse att man aldrig blir fullärd, varken som förälder, sambo eller som människa överhuvudtaget.
Försök att leva här och nu och ta hand om varje dag på det allra bästa sättet är väl ett bra motto!
Carpe Diem, eller vad säger man :-) !
Men när det dåliga samvetet handlar om min sambo och framför allt mitt barn så blir det jobbigt. Tror att hur jag än gör och hur jag än försöker att inte ha dåligt samvete och jobba på det, så kommer jag alltid att ha dåligt samvete för min sambo. Och vad gäller min roll som mamma, så räcker jag inte till.... Jag VILL ju alltid alltid alltid finnas till för henne och vara med henne hela tiden och kunna skita i allt annat. Men i vardagen så finns det nödvändiga saker som också måste göras, det är bara att försöka inse det. Och dottern har också sina egna behov än att vara med mig och sin pappa.
Jag kan också ibland känna att jag får dåligt samvete för att jag inte skaffat ett småsyskon till Felicia. Men av flera olika orsaker så blev det inte så... Hon har visserligen två halvsyskon, men de är vuxna och Felicia har inte så stor "glädje" av dem i vardagen och det är i vardagen som jag känner att hon ibland skulle ha behov av ett småsyskon. Ibland känner hon sig så ensam... Hon har många väldigt fina kompisar som hon alltid har behov av att få träffa med underbara föräldrar som ställer upp på så många vis för henne och oss, vilket värmer mitt hjärta något oerhört. Jag är lycklig och tacksam över att få ha dessa människor omkring oss och jag är glad för Felicias skull att de finns till för henne.
Jag har själv tre syskon, två av dem flyttade hemifrån när jag var liten. Min fem år äldre bror växte jag upp med. Visst hade jag behov och sällskap av att ha honom och samtidigt kunde han vara en riktig retsticka som jag kunde bli tokig på. Vi hade en bra relation och har väl det idag också, men när jag tänker tillbaka så kan jag känna att jag ibland inte hade någon större "glädje" av att växa upp med honom, utan jag kunde också känna mig ensam stundvis. Ensamheten i sig kanske inte har med att växa upp med syskon att göra i denna bemärkelse. Fanns då mina föräldrar till hands? Ja stundvis, men det var inte alltid som jag var intresserad av att de fanns till. Jag ville vara själv hellre än att vara med dem. Eller med kompisarna, som Felicia också vill.
Men att finnas till som förälder är ju inte bara att leka, göra saker tillsammans, skjutsa och hämta, deltaga på aktiveter osv, utan att faktiskt förstå, tolka, uppmärksamma, uppmuntra och verkligen se sitt barn och dess utveckling osv. Där är nog mitt dåliga samvete värst. Jag tror att jag gör allt det här andra hyffsat bra men att jag redan har missat en del i se min dotter och hennes utveckling då jag har varit för upptagen med annat. Hon verkar ha lärt sig leva med det och när jag försöker förstå, tolka, uppmärksamma och uppmuntra henne så kan hon ibland inte tolka mina signaler och undrar nog vad jag håller på med... Svårt att förklara vad jag känner.
Visst, det kanske inte är försent att ta itu med, hoppas jag. Hon är fortfarande liten, knappt 8 år... Men det är också just det. Det är ju de viktigaste 8 åren i hennes utveckling som jag ändå verkar ha missat delar utav, då jag varit för upptagen med annat. Känns inget bra alls. Konsekvenserna av det är att jag lever med ständigt dåligt samvete.
Jag har lekt med tanken på hur det skulle vara att aldrig ha någonting inplanerat på kvällar eller helger och bara vara med familjen, skulle då del av det dåliga samvetet lätta om vi umgicks mera och fick göra vad vi ville tillsammans. Både ja och nej. Visst, vi skulle få mer kvalitetstid tillsammans, men oavsett vad vi skulle göra tillsammans så skulle det dåliga samvetet finnas kvar hos mig.... För även om jag skulle ha tiden så finns det saker som jag borde ha tänkt på att göra för flera år sen, och det är liksom passerat redan. Det kommer jag aldrig ifrån.
Det enda jag kan göra då är att blicka framåt och göra något nytt, det som är passerat kan jag inte göra något åt. Men det gnager i mig... Det dåliga samvetet för att jag inte fanns till då.... Vissa saker går inte att reparera dessvärre, men man får göra det bästa av det hela så att inte samvetet blir ännu sämre.
Ibland vill jag backa tiden och göra annorlunda. Men det är ju första gången som jag blev förälder med Felicia och jag tror alla förstagångsföräldrar gör sina misstag och kan missa vissa saker såklart.
Men jag lär få leva med det dåliga samvetet och försöka se till att inte göra för många fel i vardagen och i framtiden så att det gnager för mycket. Jag lär mig för varje dag, och det är väl bara att inse att man aldrig blir fullärd, varken som förälder, sambo eller som människa överhuvudtaget.
Försök att leva här och nu och ta hand om varje dag på det allra bästa sättet är väl ett bra motto!
Carpe Diem, eller vad säger man :-) !
