Etiketter

tisdag 25 september 2012

Jag, en osocial förälder!

"Hej Helen! Hur är det? Jotack, rätt bra, svarar jag. Har du tid för en fika nån dag Helen? Ja, kanske jag kan få in någon lucka för det. Vi kan väl se hur det ser ut kanske nästa vecka eller något", svarar jag.... Men egentligen har jag ingen lust... Och egentligen har jag massor av tid för fika och att umgås om jag vill. Men jag har ingen lust... Vill inte prata om väder och vind och höra hur de har det just nu, speciellt inte med andra föräldrar.... Känner mig helt anti mot det för tillfället och har av någon anledning fått flera förfrågningar om just fika och dylikt de senaste veckorna.

Det har också ringt på min mobil från bla en förälder som jag vet vill fråga om hennes dotter kan leka med vår dotter, men jag har inte haft lust att svara ens! Inte likt mig att strunta i att svara, jag brukar ju annars kunna avböja på en snyggt sätt, men jag känner bara inte för att F skall leka med just henne just nu och jag vill ännu mindre prata med hennes mamma, som jag fortfarande är lite sur på för en grej som hände i vintras... Långsint? Nä, bara väldigt osocial och känner inte för att prata. Dessutom tycker jag bara att just denna mamman betedde sig dåligt gällande min dotter vid ett tillfälle, vilket jag är lite känslig för. F har andra kompisar som hon verkligen gillar och istället mer än gärna leker med och vars föräldrar jag mer än gärna träffar, samtalar och fikar tillsammans med. Vet inte riktigt varför jag är så anti, men ibland känner jag bara att vissa föräldrar blir för mycket ibland. Har jag blivit bitter? Äh, jag tror att jag bara är inne i en period då jag hellre är för mig själv och väljer ut de personer som tillför mig något. Men det handlar nog kanske inte bara om föräldrar utan folk i allmänhet. Jag behöver positiv energi, träffa bra och härliga personer som jag själv kan bolla och ventilera med om jag känner för det. Och det är bara ett fåtal som jag vill träffa och umgås med och som kan tillföra den kraften och energin.

Jag är normalt sett en väldigt social person som älskar att umgås med folk. Har alltid haft folk omkring mig under hela mitt liv, har växt upp i en stor familj och har många vänner och bekanta. Men ibland kommer det perioder då jag känner mig totalt osocial på flera plan. Det kan både vara privat och på jobbet. Eller på Ica i centrum, har inte lust att träffa på någon där som jag känner. Just nu vill jag bara möjligtvis ta en promenad med en god vän eller bara gå ut i skogen själv eller med familjen. Eller ta en fika med en förälder, men som tillför mig något positivt!
Det var en mamma en morgon denna vecka senast vars son är kompis med F som vill fika, jag har mött henne flera gånger vid skolan senaste dagarna men jag har knappt känt för att möta hennes blick, men artig som jag är så bemötte jag hennes alltid lika glada HEJ med mitt egna påklistrade leende och försökte skynda mig iväg tillbaka till parkeringen för att åka därifrån, men hon hann stoppa mig och fråga om fika igen (självklart), men som tur var kom en annan mamma och började prata med henne samtidigt som F kom springande tillbaka med en fråga till mig, vilket gjorde att jag kunde smita därifrån utan någon bestämd fikadag.... (usch, vad hemsk jag känner mig...). Men jag vill bara inte just nu....
(De få eller den förälder som läser detta vet jag nog inte känner sig träffad av detta inlägg.... Men man vet ju aldrig vem som kan slinka in här och läsa..... men jag tar den risken :-)
 

Oregelbunden sömn!

Jag minns inte när jag senast sov en hel natt utan att vakna flera gånger.... Jag har sedan länge vaknat vareviga natt och vridit och vänt mig flera gånger om för att hitta en bra liggställning som gör att jag kan försöka somna om igen. Vissa nätter har jag tom haft nackkrage som stöd för att jag har så förbaskat ont i nacken (har tre olika kuddar som jag altinerar). Och ländrygg värker mest hela tiden. Även på dagarna när jag är uppe och springer eller sitter och jobbar, eller går ut och går, samt på helgerna när jag jobbat med huset så värker den förbaskade ryggen. Denna för mig, ovanliga permanenta värk i ryggen började för ca ett och ett halvt år sedan och för ett år sedan gick jag till läkaren och fick ta en massa prover samt röntgade ryggen. Men inget direkta fel syndes och proverna var bra. "Fortsätt röra på dig och sitt inte still för länge" var rådet. Det rådet har jag också följt men inget har hjälpt. Sen efter mammas bortgång så reagerade kroppen kraftigare och jag sprang på Tallhöjden och fick sjukgymnastik och massage samt att jag aktivt började styrketräna igen på Friskis&Svettis. Det lättade upp de värsta "sorgarbets-spänningarna" i musklerna började bli mera som vanligt igen, men inte den förbaskade värken i ländryggen... Den sitter där den sitter. Var till doktorn igen för någon månad sen och tog nya prover men dessa visar ingenting.. Jag verkar vara ett hopplöst fall.

Börjar tro att de är våra sängmadrasser... De är sju år gamla och borde hålla formen mycket längre. Vi har bytt bäddmadrasser, skiftat håll på sängmadrassen när vi flyttade ner dessa till nya huset samt satt på ben på dem (förrut låg de direkt på golvet på loftet i gamla huset), men ingenting har blivit bättre i min rygg. Jag vet inte längre om jag skall ha en hård, medel eller mjuk madrass. T sover lite bättre nu i nya huset efter ändring men jag vet inte vad jag skall göra riktigt för att hitta rätt.
I natt sov jag i gamla huset, i Fs gamla säng som har en jättegammal men mjukare sängmadrass. Sov dåligt men jag inbillar mig att jag ändå låg lite bättre i den. Jag skall nog prova att sova där inatt igen så får jag se om jag kan märka någon skillnad i ryggen. Kanske dock behöver några fler nätter för att känna skillnad.

Vi skall ju såsmåningom köpa ny säng med nya madrasser och då kan det ju vara bra att veta vad man skall ha för hårdhet på madrassen... Kan ju vara en fördel när man slänger ut dyra pengar på någonting som man skall tillbringa många timmar per dygn i och som skall hålla i många år framåt... Men just nu har jag ingen aning... Ett dilemma! Och jag känner mig tröttare och slitnare för varje dag som går. Tänk om man kunde få sova ut en hel natt och vakna upp utvilad och bara kunna kliva ur sängen utan att känna sig som en "pigg 90-åring"! Jag ska få bukt med detta har jag bestämt mig för, annars lär jag bli ett vrak... Wish me luck!

 

fredag 21 september 2012

Panik!

Jag upptäckte häromdagen att jag glömt en för mig viktig detalj i nya huset. Vart skall jag ha alla mina träningsredskap någonstans?! Och vart någonstans ska jag vara och träna? Gahh, vart panik när jag insåg att jag inte har någonstans att vara med mina träningsredskap.... Herregud, hur kunde jag missa att planera in något så viktigt? Vi har helt enkelt byggt ett för litet hus för detta... :-) Man kan ju tycka att vi bott trängre i gamla huset och mindre yta att vara på men i vårt gamla vardagsrum så har vi ända fått plats med allting på något sätt och tvingats acceptera oordning där. Det har varit en stor hylla full med leksaker, soffa och fotöljer, träningsredskap, tvättlinor, städgarderob, klätterställning och leksaker till katterna, hörnskåp, byrå, bokhylla och en massa annat som rymt vårt vardagsrum genom åren. Trivsamt? Nä, knappast, men compact-living-nödvändigt.

Men i nya huset så vill vi ju försöka ha det lite mer trivsamt och iordninggjort och då vill man ju inte ha en massa grejer liggandes framme hela tiden. Wii-spelet kräver ju tv-skärm och utrymme, gymbollarna, mattan, skivstången, hantlarna, kungsfjädern, hopprepet och allt annat måste ju få plats nånstans.... Men vi har ju inget nytt vardagsrum i vårt nybyggda hus, fick liksom inte plats när vi ritade upp huset när vi fördelade de kvadratmetrarna som vi fick bygga efter. För det viktigaste för oss gällande yta var ett riktigt ordentligt och rymligt kök, rymliga sovrum till oss och F, tvättstuga och ett schysst badrum. Så kvadratmetrarna räckte således inte till ett rymligt vardagsrum dessvärre... Hm, det handlar ju dock om att prioritera här i livet... Jaja, jag får väl helt enkelt ta en del av utrymmet i min garderob i anspråk till träningsgrejerna och plocka in och ut hela tiden.... Inte mycket att göra helt enkelt.. Världsligt problem va? Nä, inte direkt. Men för mig är det ändå viktigt att ha det lite bekvämt och enkelt här i livet. Sån är jag!
 

fredag 14 september 2012

Trevlig helg!


Vackert skildrat!

Detta vackert skildrade brev från en mor till en dotter kan jag inte låta bli att låna! Det kunde lika gärna ha varit min mamma eller jag själv som skrivit den. Vacker, eftertänksam och sann!

 
----

"Min kära flicka, den dag du ser att jag börjar bli gammal, ber jag dig ha tålamod, men framför allt, försök förstå vad jag går igenom. Om jag upprepar samma sak tusen gånger, avbryt mig inte genom att säga: "du sa samma sak för en minut sedan" ... Lyssna bara. Och minns tiden då du var liten och jag skulle läsa samma saga kväll efter kväll, tills du somnade.

Bli inte arg på mig när jag inte vill ta mitt bad, och genera mig inte. Kommer du ihåg när du var liten och jag fick springa och jaga dig ifatt dig för att få dig att duscha?

När du ser hur okunnig jag är när det gäller ny teknik, ge mig tid att lära mig och se inte på mig på det där sättet ... Kom ihåg min älskade, hur jag varje dag tålmodigt lärde dig många saker, som att klä dig själv, kamma ditt hår och ta itu med livets alla möjliga frågor...Den dag du ser att jag börjar bli gammal, ber jag dig ha tålamod, men framför allt, försök att förstå vad jag går igenom.

Om jag tillfälligt tappar koll på vad vi pratar om, ge mig tid att minnas, och om jag inte kan, bli inte nervös, otålig och frän. Du skall veta att för mig är det viktigaste att vara med dig.

Och när mina gamla trötta ben inte låter mig gå så snabbt som tidigare, ge mig din hand på samma sätt som jag erbjöd min hand till dig när du skulle gå för första gången.

När den dagen kommer, var inte ledsen ... bara var med mig, och ha tålamod med mig, när jag färdas på resan mot slutet av mitt liv. Jag värdesätter så högt den tid vi delat tillsammans, där glädje och kärlek alltid varit det viktigaste för mig.

Med ett stort leende och den enorma kärlek jag alltid har haft för dig, vill jag bara säga, jag älskar dig ... min älskade dotter. "
 
 

torsdag 13 september 2012

Författar Skola!

 
Denna DVD har jag fått låna utav en god vän. Hon var iväg på en författarkurs i Karibien för några år sedan med författaren Lars Hesslinds som kursledare som drev författarskola under många år. Han är numera avliden.
 
Denna DVD med Författar Skola har jag tänkt skall kunna hjälpa mig i mitt bokskrivande och skrivandet överhuvudtaget. Den innefattar olika avsnitt med underavsnitt såsom
Berättelsens byggstenar
Berättelsebyggets förarbete
Berättelsebygget
Den kreativa processen
Författaryrket och författaren;
i ett flödesschema. Har börjat kika på den och jag får ta det lite pö om pö när jag hinner, för man svänger ju inte ihop en bok i ett nafs direkt.
Spännande, inspirerande och kul känns det och det kommer att bli väldigt lärorikt tror jag!
 
Tack Vivi, för att du lånar ut denna!

Säga och berätta!

Jag har kommit på mig flera gånger senaste veckan med att jag inte har fått sagt det som jag vill säga... Och det beror inte på att jag inte fått en syl i vädret utan att jag glömmer bort vad jag skall säga eller berätta. I efterhand så  tänker jag, "just det, varför berättade jag inte det?" Är jag bara disträ eller är det något annat som spökar undrar jag. Jag vet inte riktigt. Visst har det varit mycket med allt de senaste månaderna men min hjärna verkar ändå funka allra bäst när jag har som mest att göra med aktiviteter.
Jag har träffat ett fåtal personer denna vecka och fått ovanligt lite sagt och jag känner väl att jag behöver prata mera, men då gäller det ju att säga något också :-). Hjärnan verkar vara i en bomullstuss just nu och jag behöver nog lite mental träning för att få igång den igen. Får jobba på det! Jag får skriva så länge istället för egen del.

Apropå skriva, jag har nu beslutat mig för att jag skall våga ta steget att skriva en egen berättelse och skicka in den till Hemmets Veckotidning och få den publicerad i tidningen. Där får vem som helst skicka in sina berättelser och få den publicerad, och det sker med full anonymitet. Någon gång skall jag ju skriva färdigt en egen bok och drömmen är ju förstås att få den utgiven. Och i och med att jag nu tar steget, i hopp om att få min berättelse i veckotidningen publicerad, så får jag också känna på hur det egentligen är att få dela sin berättelse offentligt. För tänk om man senare får ge ut en bok som alla kan få tillgång till, det är ju faktiskt både spännade och lite läskigt, självvalt förstås men läskigt, overkligt, stort, känslomässigt jobbigt säkert och väldigt självutlämnade och som man sen inte kan ångra efter utgivandet av boken. Man måste nog vara helt säker på att man faktiskt vill och vågar ta det steget och vara beredd på både bra och dåliga reaktioner....  Men ett litet steg i taget kanske är bra att börja med, så det är bara för mig att sätta igång att skriva!

 

tisdag 11 september 2012

Bättre vecka?

Då vi fick uppleva en ny pärs med T´s pappa i förra veckan där han på nytt svävade mellan liv och död och fick opereras igen så visste vi inte om hans vilja och hjärta skulle orka få honom att vakna upp igen. Men han vaknade upp som tur var och just nu ser det lite mer lovande ut igen. Det är så frustrerande och oroligt, och jag har ju fått vara med om detta några gånger tidigare med mina egna föräldrar... Jag kan inte säga att man vänjer sig utan det känns bara tyngre och tyngre för varje gång som något händer. Det finns ingen ände på det... Det tar liksom inte slut...

Jag hoppas på en bättre vecka denna vecka, utan förtvivlan och oroligheter. Vill kunna fokusera på andra saker och få någonting gjort och kunna känna att det inte bara "lunkar på" utan att det händer någonting också. Det är redan tisdag och vi är inne en bit av september... vill få ut något kreativt och rationellt av min tid, vilket har varit lite dåligt med då det fokuserats på tunga saker och även på "fel" saker senaste tiden.

Jag sitter nu med kalender och planerar för resterande årets månader och "skissar" på min målbild! Hur jag vill ha det och vilka mål som jag vill uppnå! Klistrar in bilder i en bok och sätter datum då målen skall uppnås, och sätter även delmål! Denna boken skall bli min motiverande och inspirerande "bibel" som jag skall jobba efter resten av året!

Dagens agenda (resten utav den) består av: skåprenovering, in till stan en sväng, hem och köra CV/rekryteringsjobb, telefonmöten, hämta F från skolan, en "massa" läxläsning, tvätta massor, middag, gympa för F, röja lite i båda husen. OM jag hinner och orkar så skall jag också sätta mig vid symaskinen och laga lite kläder och annat. Den högen växer och har nu legat på köksstolen i snart två veckor, så jag skall jobba på det!

Ha en bra dag alla, det är faktiskt en underbar höstdag ute idag! (skulle vilja hinna med en kort svampplockarstund också. Vad tror ni, tror ni jag hinner?? :-)


 

onsdag 5 september 2012

Faan!!

Ursäkta mitt dåliga språk! Men anledningen till mitt ordval är min frustration och ilska och jag undrar om man får bli hur illa behandlad som helst...  Jaja, jag skall väl inte berätta i detalj vad det handlar om och vad jag känner precis just nu då det nog blir lite för många svordomar, men detta berör mig oerhört och jag blir väldigt ledsen och just nu känner jag en sådan maktlöshet...
Det har varit, och fortfarande är, en tuff tid för oss av olika anledningar här hemma och vi har inget riktigt flow just nu. Motgångarna avlöser varandra och det har varit mycket oro, illska och tårar och vi tycker att det räcker nu! Men vi stöttar varandra och det måste väl vända någongång, men när gör det det? Suck! Nu fick jag skriva av mig lite... Tack för ordet!

tisdag 4 september 2012

Skriva vad som helst??

Kan man skriva om vad som helst på bloggen?? Vissa tycker det.. Jag läser ibland andras bloggar och kan undra om varför man skriver så fruktansvärt personliga och privata saker om sig själv, andra och kanske till och med pekar ut en vissa person, med namn dessutom.

Jag själv anser att vissa saker skall förbli privata och inte fläkas ut någonstans på webben eller här på bloggen och det är en självklarhet för mig. Om jag bloggar om någon så tänker jag, "om jag inte kan säga det direkt till personen ifråga så skall jag heller inte blogga om det". Ibland skriver jag om privata händelser och då är det händelser som jag står för att jag skriver om, eftersom jag vet att bloggen är en väldigt offentlig plats där precis vem som helst kan hitta in till och läsa om, men jag brukar oftast inte namnge personer om jag skriver om dem. Jag försöker att vara smidig och har jag skrivit om en person som jag vet läser inlägget och som är riktat till denne, så behöver jag inte namnge honom/henne och ingen annan behöver bry sig om vem jag menar heller, då personen kanske inte vill bli utpekad och offentlig i min blogg helt enkelt.

Jag har fått kommentarer om att jag ibland verkar splittrad bland mina inlägg, ena inlägget skriver jag om sorg och bedrövelse och i nästa inlägg om att jag vill ut och parta på dansgolvet och ha kul. Ja, det är medvetet gjort, för däremellan finns saker som jag inte vill skriva om då jag tycker att det är för privat och personligt.

Ibland blir jag förvånad över vilka bloggar det finns och vad de innehåller. Vissa skriver om sina privata relationer hur bra eller dåligt det är och om sitt sexliv (hualigen, vem vill veta sånt?), vissa skriver inget privat alls utan bara har en blogg.... om ingenting särskillt... Inga tankar och idéer finns på deras blogg... Men bloggandet är väl till för allas egna behov och var och en får ansvara för sin blogg. Ibland undrar jag om folk förstår att deras blogg faktiskt är offentlig och vem som helst kan läsa den...

I en del av mitt arbete så måste jag göra en hel del research om människor och granska dem kritiskt och då tittar jag på dessa personer bla i de vanligaste forumen som finns på nätet. Jag kan säga att man kan hitta en hel del under ytan på personer där de visar sitt rätta jag, oftast i negativ bemärkelse, vilket gör att det inte blir så bra att fortsätta "jobba vidare" med dem då detta speglar sig även i arbetslivet många gånger. Men jag har också hittat guldkorn genom dessa forum, inte att förglömma! Men man bör tänka på vad man skriver om om man är med i olika forum, det är lätt att glömma bort att det syns utåt så väl. Jag försöker själv tänka på detta i vissa avseenden men har ibland misslyckats också då jag inte tänkt till.
Så tänk på vad ni skriver om för något, mina vänner! (Men jag är din vän oavsett vad du skriver om:-)

måndag 3 september 2012

Bör jag eller bör jag inte?

Jag funderar på att göra något oväntat. Men frågan är om jag bör göra det eller inte. Våg som jag är så väger jag fördelar och nackdelar. Men genom åren så har jag blivit bättre och tuffare på att våga ta ett snabbt beslut för jag gillar snabba beslut. Men, just till det slutliga avgörandet har jag inte kommit ännu utan är fortfarande i "förstadiet" utav det, därav mitt velande och jag måste överväga om det är klokt val eller ej... Verkar jag krånglig? Hmm, kanske.

Men val är till för att väljas här i livet och ibland måste man våga för att vinna också! Åtminstone prova för hur skall man annars veta hur det hade varit eller blivit om man inte testar? Stort som litet.... Vad säger magkänslan och känslan i hjärtat? Men det handlar också om mod. Jag är modig men känner jag mig redo? Den som lever få se :-) Om någon nu vart nyfiken så får ni hålla er till tåls en stund. Kan trösta er med att det inte är något "världsligt" dock...

 

Ketostix!


Alltid när vi är "på turné" någonstans så blir det lätt att man får i sig lite för mycket av det goda när man skall vara social och skall umgås med andra människor. När vi är i Dalarna så brukar det lätt bli lite mer kolhydratsintag för min del än vad jag brukar äta eller dricka, dock är det alltid lika lätt att avstå från chipsen och ostbågarna till helgen och framförallt godiset på lördagarna då jag aldrig har det där suget längre. Jag kan ta en liten chokladbit möjligtvis vilket räcker för hela helgen för mig. I fredags när vi kom till svärmor så hade vi köpt med oss sushi. Jag har alltid älskat sushi med jag äter det kanske en gång om året numera då jag har slutat att äta snabba kolhydrater så gott som helt. Sushi innehåller ris och ris betyder snabba kolhydrater. Jag åt sex stycken bitar, sen tyckte jag inte längre att det var gott, det tog stopp och jag fick ont i magen efter en stund. Kroppen har vant sig av med dessa snabbisar och när jag fuskar så mår varken magen eller lederna bra. Jag sov riktigt dåligt på natten.
På hemvägen från Dalarna så stannade vi för att äta en sen lunch på McDonalds. Där finns det inte så värst mycket att välja på för mig förutom någon tråkigt sallad, så jag provade en Wrap med kyckling och bacon. God, och det var inte den värsta "snabb-kolhydratsbomben".

Imorse så tog jag en av mina teststickor av Ketostix för att kontrollera förekomst och koncentration av acetättiksyra (keton) i urin och som vid för mycket ketonkroppar kan informera om bla kolhydraterna. Dessa stickor är lätta att använda och används ofta av diabetiker för att hålla koll på sockerbalansen med kolhydrat- och fettmetabolism. Mitt resultat på stickan visade sig vara bra!

Skönt att återgå till vardagsrutinerna med matintagen och denna vecka har jag också möjlighet att få tid till att sköta kroppen bättre med promenad och träning! Ska bli riktigt härligt!